Jonathan som är uppvuxen på Hönö, i en av Sveriges kanske frikyrkotätaste kommuner, blev kristen i ung ålder. Hans pappa arbetade som pastor och för Jonathan, liksom för många som är vuxit upp i en kristen familj, var det självklart att tro på Jesus. Tyvärr gick hans pappa bort väldigt tidigt, något som var oerhört svårt för familjen. I det svåra fick Jonathan se att tron håller, oavsett vad som händer. Sista året på gymnasiet gick han åter igenom en period när han tvivlade på sin tro.
– Jag testade Gud på flera olika områden och insåg att han håller att lita på. Det växte fram en enorm kärlek till Gud, en kärlek som jag måste dela med mig av till fler. Om jag hade hittat en medicin som botade all cancer så vore det ju riktigt elakt att gömma den i en byrålåda. Ungefär så tänker jag om tron, berättar Jonathan.
För honom blev Pannkakskyrkan ett sätt att dela med sig av sin tro. Han bodde då i Mariestad och var tredje lördag träffades han och några vänner i en av stadens kyrkor.
– Vi var fyra till fem stycken varje gång. I kyrkan förberedde vi för kvällen. Vi blandade pannkakssmet och saft, vispade grädde och fyllde skålar med sylt och grädde. Sedan bad vi för kvällen och för varandra innan vi gav oss ut. Vi hade en plats mitt på torget i Mariestad. Pannkakorna var uppskattade och de väckte också en hel del nyfikenhet. Många samtal började med frågan om varför de delade ut gratis pannkakor.
– Det var en nyfikenhet som ofta ledde till djupare samtal, framför allt bland de yngre. De ville verkligen veta mer och ställde många frågor.
Såg ni något konkret resultat av satsningen?
– Vi bjöd inte in så många till kyrkan. Att komma dit är för de flesta ett väldigt stort steg. Men efterhand märkte vi att bilden av kristna förändrades, och vi såg en allt större nyfikenhet och öppenhet för att prata tro. Vi fick också vara med och leda några till frälsning och flera av dem finns med i en församling idag.
För snart ett år sedan började Jonathan arbeta som ungdomsledare. Han älskar att arbeta med ungdomarna i kyrkan, men till en början var han lite orolig att arbetet i kyrkan skulle innebära att han inte fick tillfälle att dela med sig av sin tro till dem som står utanför våra kyrkor.
– Men jag insåg snart att man möter människor hela tiden. Jag kan prata om Jesus på bussen, på Ica eller med mina grannar. Det finns människor överallt. Vi borde alltid vara beredda att svara för vår tro säger Petrus i sitt första brev. Det är lätt att tänka att det bara är vid speciella satsningar som vi ska dela med oss av vår tro.
– Satsningarna har absolut ett syfte. Jag tänker att de framför allt är träning för oss som är kristna. Men vi behöver tänka lite som en tennisspelare. På tennisplanen hjälper det inte att placera sig mitt på plan och hoppas att bollen ska komma till en. Man behöver röra på sig och följa bollen. På samma sätt behöver vi möta människorna där de är.
Har du något tips till den som inte är så van att prata om sin tro?
– Börja inte med att säga att du är kristen, ordet kristen är förknippat med så många förutfattade meningar. Jag säger hellre att jag tror på Jesus. Sen ställer jag frågor och försöker hitta något vi har gemensamt. Att vara nyfiken och ställa frågor öppnar ofta upp för fler frågor och djupare samtal.
Text: Marita Good, kommunikatör
Foto: privat