DET BESKRIVS SOM Jönköpings nyaste stadsdel. Vackert beläget längs Vätterns västra strand. Hemmet för den som söker lugn och natursköna vyer i moderna bostäder. Kommunen, bostadsbolaget Vätterhem och andra aktörer utför nybyggnationer på området. Bostäder, förskola och äldreboende är redan på plats. Livsmedelsbutik och restaurang är planerade, ett eget centrum och grundskola är under uppbyggnad.
Jag besöker Strandängen en ljummen kväll i mitten av maj för att träffa Isac och inspireras av hans berättelse. Vi ska prata om att vara församling på ett lite annorlunda sätt, att ta ett missionellt initiativ och betjäna människor inom ett utvalt geografiskt område. Det är förmodligen den skönaste perioden på året, med intensiv fågelsång och blommande träd och buskar. Här finns gott om gröna ytor, gångvägar och mötesplatser. Människor som promenerar, cyklar, spelar fotboll eller bara sitter och njuter. Det är inte svårt att förstå varför man väljer att bo på en plats som denna.
STRANDÄNGEN VAR ETT av de områden som pekades ut i en förstudie* om var i Jönköping det skulle vara aktuellt att plantera en ny församling. Här bor en blandning av människor sett till ålder, etnicitet och socioekonomisk livssituation. Det är ett medvetet val att bygga olika typer av bostäder just för att skapa den blandningen.
– När vi flyttade hit fick jag hjärta för Strandängen, precis som vårt namn beskriver, säger Isac. Jag ville vara med och satsa på en församling här.
Bakom initiativet står Andreasförsamlingen Fjällstugan i Jönköping (Equmeniakyrkan) och Bankeryds Missionskyrka (Svenska Alliansmissionen). Isac var inte med i satsningen från början, men han har fått det beskrivet för sig hur visionen föddes och hur människor hakat på utmed vägen.
– Idag är vi totalt ett trettiotal som är aktiva, några som bor här och några som bor på annat håll. Men det är fler som kommer på våra aktiviteter.
Varannan söndagseftermiddag öppnas det upp för barnaktiviteter, språkträning, café och gemenskap, och till sist en gudstjänst.
– Gudstjänsterna har vi valt att hålla enkla. Vi sitter i en ring, sjunger lovsång och ber tillsammans. Någon delar något från Bibeln. Ibland blir det andra inslag. Eftersom alla i gruppen är engagerade på ideell basis behöver man begränsa insatserna till den tid och ork som finns. Men Isac tänker att den enklare gudstjänstformen har många fördelar.
– Jag tror att vi ser varandra bättre så, det är lätt att dela med sig av något och det blir bra gemenskap.
Isac är tydlig med att det är den inre drivkraften som måste få styra engagemanget hos de aktiva i gruppen, inte någon pliktkänsla.
– Vi binder inte upp oss utan engagerar oss utifrån vad vi orkar. Ibland innebär det att vi har fått ställa in samlingar, men över lag fungerar det bra.
Vid sidan av söndagsträffarna finns också ett par hemgrupper och ibland gör man större satsningar och event utomhus för att möta människor. Man predikar inte evangeliet ute på området, men är öppna och inbjudande till gemenskapen där tron kan delas både i ord och handling.
En stor välsignelse är Vätterhems nyrenoverade lokal som gruppen får använda helt utan kostnad, eftersom de erbjuder sociala aktiviteter.
– De är generösa och förstår att ideella krafter är viktiga för att en stadsdel ska må bra, menar Isac. Vi kan erbjuda organiserade aktiviteter för barn och unga, språkträning för nysvenskar, en trygg plats och varm gemenskap. Men det finns också en tydlig längtan efter att, vid sidan om den utåtriktade verksamheten, vara den församlingsgemenskap som kristna på Strandängen söker sig till. Där man tillsammans får växa i tron och leva ut den i sitt närområde.
– JAG MÅSTE HA ett utflöde och dela med mig av vad jag får från Gud. Det är Isacs första svar när samtalet styr in på vad som motiverar honom att engagera sig i församlingsplanteringen.
– Jag gillar också utveckling. När något står stilla blir jag understimulerad, så det passar mig att finnas i ett sammanhang som växer och där jag får utrymme att testa idéer. Och jag gillar att vara i en församling på platsen där jag bor, där jag naturligt lär känna människor.
Vi samtalar vidare om hur man kan skapa en församlingskultur där missionella initiativ blir något naturligt och aktivt pågående. Där etablerade församlingar, som Andreasförsamlingen och Missionskyrkan, vågar satsa på något som både ligger utanför den egna verksamheten och gör anspråk på församlingens personella resurser.
– Jag tror att det finns fler som funkar som jag, att man vill ha ett utflöde för tron och dela med sig av livet med Jesus. Jag påpekar att det han säger innebär att det sannolikt finns en hel del människor i våra församlingar som skulle vara redo att ta nya missionella initiativ, och Isac håller med.
– Men det måste finnas en öppenhet i församlingen för idéer. Man måste våga testa och våga misslyckas. Man behöver se varandras gåvor och tala ut dem. Och man får inte vara så fokuserad på resultat, utan i stället lyfta fram drivkraften och viljan hos människor.
Hur engagemanget för satsningen på Strandängen ser ut i moderförsamlingarna varierar, tror Isac. För en del ligger nog initiativet nära hjärtat, andra står lite längre ifrån. Men när det behövs praktisk hjälp kommer uppbackningen och stödet.
FRAMTIDSPLANERNA ÄR INTE kristallklara. Men Isac tror ändå att de kan hålla mer frekventa samlingar om några år. Han hoppas att gruppen då har växt, både med fler kristna från området och med människor som kommer till tro längs med vägen. Samtal pågår kring att eventuellt anställa någon för att kunna satsa lite mer. Och kanske är målet så småningom en församlingsbildning. Snabbt frestas jag till tanken att två så stora församlingar som Andreasförsamlingen och Missionskyrkan ganska enkelt kan satsa på ett nytt missionellt initiativ, utan att det kostar dem så mycket. Men ska man ta fasta på vad Isac säger handlar det inte om storlek eller antal. Inte heller om resultat eller framgångar. Det handlar om viljan att dela med sig av det vi får ta emot från Jesus, till människor i vår närhet. Och chansen är god att den viljan finns hos medlemmar i många församlingar, stora som små. Så kanske grejen helt enkelt är att öppna vägen och lyfta fram de som vill gå.
Text & foto: Carolina Olofsgård, kommunikatör