Redan första gången som Emmanuel satte sin fot i Laos 2003 kände han sig hemma. Men han visste inte då vad som väntade. Två år senare skulle han träffa sin blivande fru Phongsi. De skulle tillsammans bosätta sig i landet, bilda familj och arbeta lokalt för att nå ut med budskap om försoning och Guds kärlek.
Parets första gemensamma uppdrag inleddes 2009, då under Erikshjälpens paraply. När samarbetet avslutades sökte de nya vägar för att kunna att verka i Laos. De fick kontakt med SAM och arbetet fortsatte. Idag arbetar Emmanuel och Phongsi med ett helhetsperspektiv på människan, främst genom Zai kulturarvscenter. Deras verksamhet inrymmer:
Musik och hantverk – undervisning, tillverkning och spel av kahnflöjten, både individuellt och i grupp.
Trädgård och skapelsevård – odling av grönsaker och naturmaterial för instrumenttillverkning, samt en kreativ bönepromenad.
Gemenskap och lärjungaskap – måltider, samtal och aktiviteter som bygger relationer och fördjupar tron.
Innebandy – ett sidoprojekt som snabbt vuxit sig stort. Ger barn och unga en meningsfull fritid och bygger en hälsosam livsstil. Är tänkt att knoppas av från arbetet.
Emmanuel beskriver Guds djupa kärlek till hela sin skapelse och hela människan, inte bara till anden i oss. Därför känner de ett ansvar att demonstrera vad det innebär att vara kyrka idag.
– Om vi bara skulle fokusera på det andliga när människor lider fysiskt, finns det stor risk att vi förlorar den andliga kampen. Varje människa är en enhet som inte går att separera, menar Emmanuel.
Deras arbete utgår från två grundpelare, varav den ena är försoning och den andra inkarnation. Precis som Jesus inkarnerades och blev människa på en viss plats på jorden, vill Emmanuel och Phongsi inkarneras i den kultur de befinner sig.
– Kent Wisti har uttryckt att: ”Mission inte handlar om att utöka sin kulturella sfär utan att förstå och kommunicera med människor genom sin tro.” Jag tror vi siktar fel många gånger. Vi vet vad vår relation med Jesus betyder för oss själva och i ivrigheten att dela den med andra tar vi uttryck som tilltalar oss själva. Jag ber om vishet att få verka i den kontext jag befinner mig, berättar Emmanuel.
Det handlar inte om att en kultur är överlägsen en annan, utan om att kunna kommunicera Guds hjärta med lokalborna. Detta oavsett om man befinner sig på en plats i Laos eller i Sverige.
– Vi behöver fundera på hur vi kan gestalta Jesus där vi finns för att försonas med Gud, med varandra och med skapelsen.
För åtta år sedan ändrade Emmanuel och Phongsi sitt arbetssätt då de insåg att budskap i tryckt material inte når fram till folket. Förutom att kunna tala det lokala språket finns det så mycket mer man behöver förstå för att kunna kommunicera i en kultur. Även om många deltagare i deras samlingar var kristna och hade Bibeln med sig innebar det inte att de kunde ta till sig innehållet. Hälften kunde inte läsa och den andra hälften förstod inte vad de läste. Det var utmanande att tänka nytt, men de hittade en väg fram.
– Vi valde i stället att delge en kort bibelberättelse muntligt som öppnade för tanke och reflektion. Genom samma metodik arrangerar nu min fru många samlingar som bland annat rör relationer, barnuppfostran och lovsång. Att kommunicera berättelsen om Jesus genom lokala kulturella uttryckssätt skapar rum för att människor faktiskt lyssnar till ordet. Om uttryckssättet är lokalt så kommer budskapet och ordet lättare att tränga in i människors hjärtan.
I samma anda arbetar Phongsi med att skapa texter till traditionell musik. I landet har varje etnisk grupp olika melodier, och till melodierna sätter man ord.
– Phongsi började bearbeta texten till psalm 150 och såg hur berörda människor blev. Det här är ett sätt att få dem att interagera, inte sitta och lyssna som vi gärna gör i Sverige. Vi vill att de ska lära sig sången så att de bär med sig orden vart de än går.
Att visa på Jesus handlar om att vara relevant och äkta i mötet med andra människor. Emmanuel exemplifierar detta genom att berätta om den tomt som Gud ledde dem till. En tomt som kom att bli deras nya hem. Innan flytten var det grannskapets soptipp, en plats för missbruk och kriminalitet, men också vägen till en vattenkälla. Så många människors vardag pågick där.
– När vi flyttade dit och skulle bygga upp vårt hus valde vi aktivt att vänta med staket. Vi började bygga huset och blev bestulna flera gånger. Men vi bestämde att vår entré i området är att vara sårbara, precis som Jesus inkarnerades i sårbarhet i världen.
Något som ofta väcker en del frågor i Sverige är det faktum att Emmanuel och Phongsi inte strävar efter att starta en församling i Laos. Han berättar att de i sitt arbete har en nära relation till Laos Evangelical Church och flera andra kyrkor som verkar i landet. Det finns dock en påtaglig spänning mellan de olika inriktningarna. Paret strävar efter att forma en plats där människor, oavsett bakgrund och tillhörighet, kan
mötas.
– Jag har en dröm och en bön om att vi ska lära känna varandra från olika inriktningar och se att vi alla är lao. Vi är Guds kyrka, hur kan vi predika om kärlek till vår nästa om vi inte kan prata med varandra?
Flera av de arbeten som SAM stödjer jobbar idag på utmanande platser och därför försvinner många ur bild när det är fotodags. Emmanuel förstår att det kan kännas svårare att följa arbetet för församlingar i Sverige. Men arbetet måste fortsätta.
– Vi arbetar på platser där förföljelse är del av vardagen. Sedan är det något som jag och Phongsi inte vill fokusera på i vår kommunikation. Utan för oss handlar det om vad vi gör för att motverka förföljelse. Vi står i försoningens tjänst, berättar Emmanuel.
text: Karin Flygare, kommunikationsansvarig
foto: Karolina Sturesson