Internationellt arbete, Vittnesbörd

Min längtan förde mig hit

Redan som liten hyste jag en misstanke att Gud hade lagt ner en kallelse i mitt hjärta. Min medfödda vildhet blev till längtan efter Afrika, och en tidigt upplevd Gudsnärvaro gjorde att det inte stannade vid drömmar.

Vi råder ofta inte över vad som händer men vi bör se till att ta kommandot över konsekvenserna. När jag var 13 år blev min kallelse tydlig på grund av något negativt. Äldre personer, främst kvinnor, insisterade att jag skulle bli utlandsarbetare som mina föräldrar. Detta ledde till allvarliga samtal med Gud. Jag upplevde att Gud och jag var eniga om det ovisliga i dessa välmenande medmänniskors inblandande i mitt privatliv. ”Gud, tala om för mig tydligt hur du vill ha det för dessa personer kan påverka mig att antingen bejaka det du inte vill eller förkasta det du har planerat för mig”. Ganska snart efter detta blev min längtan efter svar tillfredsställd och min djupaste längtan att få tjäna Gud som utlandsarbetare blev en tydlig kallelse genom en djup inre övertygelse.

En viktig målbild

Under studietiden lärde jag mig vikten av målbilder. Att se sig själv i den position man längtar efter och ta kraft ifrån denna längtans bild. Jag stod vid en liten svarta tavla under ett träd och undervisade en grupp människor som satt på marken. Än idag är denna bild, fylld av längtan och mystik så levande för mig. Ibland när jag står där vid mina rangliga svarta tavlor i Moçambique kommer bilden tillbaka och jag minns längtan, kallelsen och kärleken som ledde mig dit. Då kan det nästan bli för stort, jag får leva min dröm, min längtan har nått sitt mål och jag vågade säga ja när Gud kallade.

Kallelsen starkare än livet

Ja, jag sa verkligen ja med stor glädje, trots att jag visste att priset kan vara högt. De som dött för sin kristna tro de senaste 100 åren är fler än alla andra århundraden tillsammans. När det utbröt oroligheter några timmars bilresa norrut och våra amerikanska kollegor fick gömma sina barn i en garderob medan deras grannar hackade ihjäl varandra utanför, började vi tala om vad det får kosta att följa sin kallelse, sin längtan. Vi ska ju alla dö om inte Jesus hinner hämta oss först, så det är inget man kan undvika, det händer oss alla. För mig har diverse onödiga dumdristigheter aldrig varit någon lockelse. Torr logik och vanlig överlevnadsdrift har varit starkare än längtan efter spänning. Men om det verkligen skulle behövas är min längtan att min kallelse är starkare än min feghet, att det andliga modet att stå för det jag tror på, är större än min längtan efter livet.

Att lära sig ett nytt språk kan vara en del av kallelsen, en del som kanske inte är förknippad med glädjefylld längtan. Vi fick lära oss portugisiska, ett vackert, poetiskt språk som har ett alldeles eget, oöversättligt ord för längtan. Saudades är längtan men djupare en sorgsen insikt om att det aldrig mer kan bli som det har varit, en saknad som aldrig helt kan läka. Ett förlorat paradis som vi längtar tillbaka till. Det är denna mänsklighetens djupaste längtan vi längtar hjälpa människor att finna genom honom som sa jag är Vägen, Sanningen och Livet.


Text: Diane Manu, missionsarbetare i Moçambique

Foto: Gerd Pettersson