Som tonåring var Lotta blyg och det var inte alltid hon gjorde sin röst hörd. Men inuti henne grodde en längtan efter att arbeta i församling. Efter studenten gick hon ett bibelår på Korteboskolan i Jönköping. Hon fick intrycket att många som blir ungdomsledare från början inte själva vill det, men att Gud genom tilltal eller händelser leder dem till denna övertygelse. Det var inte Lottas historia – hon hade länge burit på en längtan efter församlingsarbete men blev nu osäker på sitt kall. Till slut bestämde hon sig för att söka jobb som ungdomsledare och hamnade i Tranås.
– Jag trivdes bra, men efter två år kände jag mig färdig i tjänsten. Däremot var jag inte färdig med att jobba i församling. Men där och då kändes en pastorstjänst alldeles för stor. En ledare ska fungera i alla roller; bakom, framför och mitt i flocken. Jag fungerar i alla men trivs bäst mitt i flocken.
Lotta läste till fritidsledare och hamnade på en högstadieskola i en förort till Göteborg. Till skillnad från sin uppväxt i Jönköpingstrakten, där många ungdomar var kristna, mötte hon nu ett samhälle där bara några få var öppet bekännande. Det var en utmanande och samtidigt utvecklande tid.
Det finns ett särskilt ögonblick under en andakt som bekräftade Lottas längtan efter församlingstjänst.
– Jag böjde knä och sa till Gud: Vill du ha mig som pastor så blir jag det. Där och då var det kört – jag skulle bli pastor. När jag avslutade mitt arbete som fritidsledare minns jag ett tillfälle när en tjej som haft mycket strul i sitt liv viskade i mitt öra: Du kommer bli en bra präst. Den bekräftelsen bär jag med mig än idag. 1997 började jag läsa till pastor och 2001 var jag klar.
Lotta har stannat länge i de församlingar hon tjänat. 2001-2013 jobbade hon i Missionskyrkan i Bankeryd och från 2013 arbetar hon i Alliansmissionen i Ödeshög. Hon beskriver hur hon försökt lyssna till vad Gud vill med hennes uppdrag och att det finns en styrka i att våga vara kvar.
– De första åren lär man känna församlingen och församlingen en själv, sedan lär man känna församlingens vänner runtomkring och efter det blir man pastorn i bygden. Min upplevelse är att man kommer dit först efter åtta-nio år. Man får då ett förtroende i samhället.
Det finns två ledord i Lottas liv: äkta och närvarande. Med äkta menar hon att man ska möta samma Lotta hemma som vid predikstolen, och med närvarande att leva här och nu – inte redan vara på väg till nästa punkt i kalendern. Som på måndagar, då är hon ledig. Egentligen är det bara måndagar och lediga helger som är helt fria, men delar av lördagarna försöker hon också hålla öppna för familjen.
– Min man Mats valde att gifta sig med mig med vetskapen om att jag är pastor. Däremot har ju mina barn inte valt det. Det finns tillfällen då jag tänkt att det har varit utmanande för dem. I rollen som pastor får man många runtomkring som tycker och tänker mycket om en, ibland även om ens barn. Samtidigt finns det många fina stunder som de fått uppleva tack vare det.
Med glimten i ögat säger Lotta att hon har lika många chefer som det finns namn i matrikeln. Till största delen är det positivt att få vara buren av så många människor och att få arbeta tillsammans. Men ibland möter man människor som hellre lyfter fram fel än saker som fungerar. Lotta har här ett medskick till församlingar som får möjligheten att anställda pastorer som är nya i rollen.
– Jag minns än idag när jag som ny pastor bar en sommarklänning med tunna axelband under en gudstjänst. Efteråt fick jag en kommentar från en person som sa: Du sa säkert nåt bra, men jag kunde bara tänka på varför du inte bar en kofta. Den kommentaren tog hårt. Även om man är pastor är man också bara en människa. Men jag vill tillägga att personen senare bad om ursäkt.
Att vara äkta, som Lotta tidigare nämnt, återkommer som en röd tråd. Att som pastor vara medveten om sina styrkor och att våga erkänna sina svagheter i församlingsarbetet underlättar samarbeten. Att inte vara expert på allt utan istället få andra att blomma. Och att tillsammans med församlingsledningen drömma och sätta mål.
– De visioner och drömmar som finns i en församling ska fungera även när min stol är tom. Jag kan bära på en vision, men om den inte faller väl ut i församlingen då får jag lägga den åt sidan och låta den vila innan jag tar fram den igen. Jag som pastor går i täten tillsammans med församlingsledningen och vi ska hitta en gemensam väg framåt.
En stor del av jobbet som pastor handlar om att ge till andra. Därför är det viktigt med stunder av återhämtning. Förutom den dagliga andakten och relationen med Gud planerar Lotta in heldagar med Gud i sin almanacka.
– Jag tycker om att läsa och att handarbeta och det brukar jag göra samtidigt som jag lyssnar på lovsång. Jag gillar också att fota och hämtar kraft i att vara med människor.
Gemenskapen med vänner och kollegor i SAM:s pastorsnätverk är också en viktig del för att som pastor vara hållbar över tid.
– Det är tillfällen då man både får dela arbete och liv, och framför allt be för och med varandra. Även medarbetardagar, Vintermöte och fortbildning är viktiga. Sedan är församlingskonsulenten och andra på SAM-kontoret aldrig längre än ett telefonsamtal bort.
När jag frågar Lotta vilket råd hon vill ge till nyblivna pastorer svarar hon: lyssna. Lyssna på församlingen och på samhället runt omkring. Ha inte för bråttom med förändringar, utan försök förstå varför saker görs på ett visst sätt. Gud har en tanke med att just du fått den pastorsrollen. Ta tillvara på det och kom ihåg att man inte gör uppdraget ensam.
Vad önskar du att fler visste om pastorslivet?
– Att det inte alltid är guld och gröna skogar, men att det är det bästa som finns! Församlingen blir som ens familj. Jag kan gnälla på dem och tycka att de är jobbiga, men nåde den som säger något illa om min familj – den känslan har jag om församlingen. Jag älskar den!
Idag finns en efterfrågan på fler pastorer. Lotta tror att det finns en del som bär på en kallelse att bejaka och som vi runt omkring behöver uppmuntra. Vi behöver också ge utrymme för att människor ska få testa uppgifter och falla mjukt om det inte blir rätt. Lotta har, som hon säger, ”krattat i manegen” för många ungdomsledare genom åren. Inget som behöver komma fram, men det har gjort skillnad där och då. Att stötta och uppmuntra varandras gåvor är en viktig del för att fler ska våga ta nya steg och växa.
Intervjun avslutas med att Lotta får svara på frågan vad hon lärt sig om Gud genom alla år i tjänst?
– Att förundras över Guds nåd, att vi har en helig Gud som jag får krypa upp i famnen hos. Och att han bär genom allt.
text & foto: Karin Flygare, kommunikationsansvarig