Jag gick mitt andra år på universitetet och behövde en inkomst för att finansiera mina studier. Jag hittade en annons från ett företag som sökte en PR person. Det skulle kunna passa mig så jag ringde telefonnumret i annonsen och vi bestämde en plats och tid när vi skulle träffas.
Jag började sedan leta efter företaget på Internet men hittade inget relevant. Jag var dessutom ny i staden och osäker på hur jag skulle hitta platsen där vi skulle träffas vilket gjorde att jag tog hjälp av en kompis och berättade att jag kände mig lite osäker. Han lovade att han skulle kolla upp platsen och se om han kunde hitta företaget. När han kom till adressen jag fått, hittade han bara en anonym lägenhet, där fanns ingen information alls om företaget.
Jag jobbade då som volontär på Valoare Plus och frågade Marian Paduret om råd. Marian kollade upp företaget som visade sig ha stora skulder och det fanns egentligen ingen egentlig information om vad det var för sorts företag. Jag fick också hjälp av Marian att ringa företaget och fråga ägaren om information, men han ville inte ge oss någon.
Den kunskap jag hade om människohandel och hur lätt det är att luras in i den, tillsammans med hjälp från goda vänner, gjorde att jag aldrig gick till den där jobbintervjun.