På skärtorsdagen började vi med den andra delen av vår hjälpinsats, vi bytte tak på ett litet hus. Kvinnan som bodde där med sina två barn i skolåldern och sin föräldralösa dotterdotter, hade kurat hos sin granne under cyklonens framfart och sett sina redan skeva och klena takplåtar flyga åt alla håll. När cyklonen dragit förbi plockade den lilla familjen ihop den plåt de kunde hitta och la över hemmets sovrum, då fick de i varje fall slippa regnet medan de sov.
Tacksam och förundrad satt hon och såg på när en grupp från församlingen bytte ut alla gamla, murkna reglar och la på nya takplåtar på huset. Allt var nog lite överväldigande. Hela baksidan av hennes hus är som en stor damm där vilda vattenväxter samsas med ditspolad bråte. På andra sidan gatan, framför huset går en stor dagvattenkanal som byggts av en kinesisk firma. Kanalen räddade förmodligen tusentals hus i området eftersom vattnet kunde rinna undan, ut i havet mycket snabbare. Dagen var lite av en stillsam folkfest där många från kyrkan och andra kom förbi och hälsade. Barnen, som varit i skolan, kom hem och såg att de nu kan använda hela huset! Vi hann precis få på den sista plåten när ytterligare ett kraftigt regnväder slog till. Eller vi, jag såg mest på medan männen från församlingen byggde. När det började mörkna och vi skulle gå därifrån kom en av kyrkans medlemmar och lämnade tillbaka våra telefoner som han hade laddat. Fortfarande saknas ström i många hus och de som har, får hjälpa de andra. Under dagarna efter påsk kommer församlingen att hjälpa till att bygga upp ytterligare fem hus, i tre av dem bor det barn som förlorat sina föräldrar i de två andra änkor med barn.
Trauman
Det praktiska är förhållandevis enkelt att hjälpa till med, men de djupa såren, alla själsliga sår i redan traumatiserade människor, vad gör vi med dem? Det är svårt för folk att prata om hur det var, natten när cyklonen drog fram och de mardrömslika dygnen innan man visste vem som levde och vem som hade dött, innan någon hjälp nådde fram. En gammal man som fick del av vår hjälp hade suttit uppe i ett träd tillsammans med sin familj i tre dagar, innan de räddades. Han var tyst, huvudet böjt, med armarna runt sig som om han försökte krama sig själv till tröst, där han satt på kyrkbänken. När vi ville fråga om hans historia skakade han bara på huvudet, han hade ännu inga ord. De flesta går som i någon slags dvala. För många har livet naturligtvis blivit svårare, inte bara att det regnar in, att man är rädd för tjuvar och banditer i kolmörkret men många har också förlorat sina inkomstmöjligheter. Tusentals små fiskebåtar försvann, små kiosker likaså, fabriker och affärer förstördes. Detta kommer att ta tid innan såren är läkta och livet återvänder till Beira.
SAM fortsätter sitt stöd till de drabbade, fortsätt att stödja detta viktiga arbete!
Stöd vår katastrofinsats!
GE EN GÅVA HÄR >
Du kan också ge en gåva via:
- Swish 123 138 89 82
- BG 140-0753
Märk inbetalningen ”katastrofhjälp”.
Bilderna nedan är från återuppbyggnaden av ett av många förstörda hus.
