När Sonia Kamau ser tillbaka på sin uppväxt inrymmer den tuffa perioder av oro och otrygghet, varvat med en trygg församlingsgemenskap. Som fyraåring flydde Sonia och hennes familj från Kenya till Sverige av politiska skäl. Det var en barndom i flyktingförläggningar där framtiden var mycket oviss. Skulle de få stanna eller skickas tillbaka till sitt hemland? Men Gud är stor, som Sonia uttrycker det. Familjen fick uppehållstillstånd i Sverige och bosatte sig i Skarpnäck, en stadsdel i Stockholm. En dag när Sonia åkte rullskridskor i området, med sin mamma gåendes bredvid, stannade de till vid Skarpnäckskyrkan för ett toalettbesök. Församlingens musiker hälsade på Sonias mamma och berättade om alla barnaktiviteter som fanns. Kort därefter började Sonia på söndagsskolan, för att senare gå med i scouterna. Engagemanget fortsatte upp i tonåren då hon blev delaktig som ledare i söndagsskolan och åkte på många tonårsläger.
– Jag är uppvuxen i en kristen familj med en mamma som är pastor. Jag har alltid känt att jag är kallad till något i mitt liv och den känslan blev klarare i tonåren. Men när jag närmade mig 20 år så började jag ifrågasätta tron. Är det jag som tror på Gud eller mina föräldrar?, berättar Sonia.
Hon drogs in i en destruktiv livsstil, började hänga med fel kompisar där det var mycket festande, alkohol och droger.
– Jag levde utan Gud i fem år. Hela tiden fick jag påminnelser från Gud att jag skulle komma tillbaka till honom, men jag hade en inre röst som sa att jag inte var värdig.
Till slut gick det så långt att Sonia övervägde om det var värt att leva. Hon bestämde sig för att gå på gudstjänst och tog tunnelbanan till en kyrka. Mitt emot henne satt en kvinna. När Sonia och kvinnan reste sig upp för att gå av sa kvinnan: ”Jag kanske låter helt galen, men jag lovade mig själv att om du går av på samma station som mig då ska jag förmedla att Gud har stora planer för dig.”
– Det var en dusch av kärlek och befrielse som kom över mig. Vi gick tillsammans till kyrkan och lyssnade på berättelsen om det förlorade fåret. Jag gick fram för förbön. Där och då vände mitt liv.
Sonia återvände till Skarpnäckskyrkan och hon fick veta att de sökte en ungdomsledare, en tjänst som Gud ledde henne till att söka. Det här var hennes kall och hon kände sådan frid över att hitta tillbaka till församlingen.
– Det har nu gått fem år sen jag började jobba här, och jag bestämde mig tidigt för att se mina erfarenheter som en styrka.
Till skillnad från hur Skarpnäck var när Sonia växte upp hade stadsdelen nu förvandlats till en stökig plats. En månad efter att hon började sin tjänst sköts en tonåring ihjäl. Det följdes av ytterligare tre skjutningar den månaden. Skarpnäck var på löpsedlarna, poliskameror sattes upp och många föräldrar vågade inte ha sina barn utomhus.
– Jag satte mig ner och pratade med Gud. Hur ska jag göra nu? Några nätter senare vaknade jag av att Gud sa till mig att jobba uppsökande – utifrån och in. Men det här var något nytt. Tidigare hade vi mestadels fokuserat på församlingsbarnen som har Jesus i sina hjärtan. Nu skulle vi även söka upp förlorade barn som inte känner Jesus. Jag tror att Gud hade förberett mig för det här uppdraget. Jag var inte rädd för någonting för jag hade redan varit med om så mycket.
Sonia började med att kontakta skolornas rektorer i området. Hon presenterade församlingens arbete och hur hon ville jobba. Hon insåg att det var känsligt för en skola att samverka med en kyrka, men hon gav dem två alternativ att ta ställning till. Antingen fortsätter ungdomarna med sin destruktiva livsstil som innehåller droger och kriminalitet eller så kan de börja hänga i kyrkan. Rektorerna valde kyrkan. Efter det sökte hon upp vuxna med frågan om att bli volontärer i församlingens arbete. Hon fick även med sig muslimska föräldrar som ville hjälpa till för att kunna ha sina barn i en trygg miljö i kyrkan.
– Ett problem som uppstod var att kriminella började hänga utanför kyrkan när vi hade samlingar. Jag bestämde mig för att prata med dem och bad att de skulle låta kidsen i kyrkan vara. Jag sa att de inte skulle dra in andra i skiten de hamnat i, och det funkade.
Sonia och församlingen inledde också ett samarbete med polisen så att det fanns en direktkontakt. Polisen informerade direkt om det var någonting på gång i området så att de skulle låsa och larma kyrkan under sina träffar. Sonia berättar att hennes bild av polisen som ung var skev, liksom den är för många unga idag. Därför kom polisen på besök och körde femkamp med ungdomarna. Det bidrog till en bättre relation.
Sonia har alltid varit öppen med sitt tidigare liv och har stor nytta av det när hon pratar med unga som hamnat snett.
– Det är något som man ofta saknar i våra kristna sammanhang. Ibland känns det som att allt ska vara så fint och perfekt. Man vill inte prata om sina brister, samtidigt så vill man ofta lyssna till en person som vet vad den pratar om.
Genom Skarpnäckskyrkans hårda arbete och gedigna samverkan med andra samhällsaktörer har det blivit lugnare i området. Och många ungdomar har kommit till tro och döpt sig i kyrkan.
Sonia betonar att arbetet inte hade gått att genomföra om det inte var för församlingens gemensamma ansträngning.
– Jag är så tacksam för församlingen och det förtroende jag fått från ledningen. Vi har vågat lita på varandra och låtit Gud bära oss genom detta. I allmänhet upplever jag att kyrkor ofta är rädda för förändringar. Man vill ha sina rutiner. Men jag vill skicka med: Sluta vara rädda, när Gud vägleder så håller han i allt.
Några konkreta tips från Sonia är att som församling utbilda sig för att möta ungdomar som hamnat snett. Försök att förstå och möta varje individ.
– Många blir rädda för förortskids, men de behöver trygga vuxna omkring sig som alla andra barn. Om vi går runt och är rädda, hur ska vi då kunna jobba med dem? I Bibeln står det så många gånger att vi inte ska vara rädda. Som kyrka tycker jag att man ska våga jobba uppsökande. Synas ute och lysa Jesus, inte rädsla eller fördomar. Jag tror också det är bra om kyrkor i utsatta områden vågar anställa människor som har likheter med de som bor i området. Jag har varit någon som kidsen kan känna igen sig i.
På grund av tidsbrist fick det uppsökande arbetet dras ner något. Men nu har församlingen laddat om. De har fått se många ungdomar bli döpta, ungdomar som nu kan visa vägen för andra. När Sonia blickar framåt drömmer hon om att hela Skarpnäck ska få lära känna Jesus.
– Jag drömmer om att Skarpnäck ska bli ett ställe där Jesus är i centrum av barnens och även föräldrarnas liv.
text: Karin Flygare, kommunikationsansvarig
foto: Carolina Olofsgård