Det var ett antal år sedan nu. Jag och min dåvarande kollega hade satt oss ner och fått ut menyer på en av stadens sportbarer för att äta tillsammans. Vi tog en stund för att välja mellan utbudet av burgare och när servitrisen kom tillbaka beställde vi. När hon frågade oss om dricka sa min kollega: ”En Pepsi tack!” Jag sa detsamma. När servitrisen kommer tillbaka med drickan tar jag första klunken och det sprider sig ett leende från öra till öra på min kollega och så lägger han kommentaren: ”Hade inte du avsagt dig socker?”
När jag sitter med mina vänner i soffan, kring matborden eller hör samtal på tåget tycker jag att det finns en gemensam faktor i samtalen. Det är mycket som tar upp vår tid. Maten som ska lagas, vikterna som ska lyftas och resan där vi ska hitta oss själva i ett tropiskt land. Allt för att presentera, publicera och behaga den mall vårt samhälle målat upp som norm. Att det då finns en rytm och designerat datum för när vi uppmanas att fasta tror jag gör oss gott.
Under ett antal år hade jag idén att när fastetiden kom skulle jag avstå från någonting i mitt liv. Ett år var det sociala medier, vilket ledde till att ta tillbaka min gamla knapptelefon med en övertro kring min duktighet av det gamla T9-skrivbordet. En annan gång avsade jag mig Pepsin och sockret. Då lusläste jag brödförpackningar för att så lite som möjligt inta någon form av de krispiga kristallerna. Ganska radikalt i min mening. Trots det glömde jag bort och drack av den där Pepsin bara några dagar kvar på fasteperioden, vilket gav upphov till både min kollegas och mitt eget skratt.
Kanske finns det en lärdom att ta med sig ifrån detta? I varje fall har det blivit det för mig. Desto längre tiden har gått och jag har fått perspektiv till händelserna och mitt sätt att ta mig an fastan har jag kommit till insikt att det jag fastar ifrån inte ska ta större utrymme än det jag fastar till. Jag kan le åt mig själv och min irritation när jag minns hur jag skulle skriva sms på knapptelefonen och hur jag gick runt och var irriterad över att det inte blev som det skulle. Tiden som min fasta skulle frigöra svaldes och försvann i irritationen över telefonen, inte till att samtala med Gud, lyssna till hans röst och vara i hans närhet. Kanske kan det vara så att vi gärna blir svartvita och ser det som antingen eller.
Går det då till överdrift ställer jag mig frågan? Är verkligen fastans mål att avstå från något för att det vi avstår från ska ta fokus och centrum över en under den tiden? Jag tror inte det. För mig blir det en balansgång på en knivsegg återigen om min egen duktighet, att inte publicera en förskönad bild om hur allting är så perfekt när jag försöker ta ett kliv tillbaka. Kanske är helheten och livet där inräknat mer i gråskala. Kanske är inte metoden viktigast utan vart vi riktar vårt fokus. Kanske är det i sin ordning att inte först tänka radikal förändring under fastans tid utan öppna oss för vad Gud kan tänkas vilja göra. Jag tror vi uppmuntras och utmanas till att dra oss närmre den Gud som skapat oss i en värld av röster som säger annat, och vi får åter rikta våra ögon och öron mot honom.
#fastan2022 #jagärlivetsbröd
Text: André Dahlquist, ungdoms- och utbildningskonsulent på SAU samt ALT-student
Foto: Andreas Joakimsson