Det är inte självklart att dela en berättelse som denna. Bara tre år har gått sedan Annica blev änka. Såren är fortfarande djupa, ensamheten påtaglig. Men hon vill berätta, kanske för någon annans skull.
Det är grymt att se hur en människa kan gå från fullt frisk till helt nedbruten av depression, på så kort tid.
Vi träffas i Annicas och Haralds gemensamma hem. Med i samtalet finns också Ulf Häggqvist, en nära vän och före detta pastor. Han vet hur det har varit och Annica behöver inte förklara för att han ska förstå. Tillsammans minns de det vackra och det svåra.
– Jag var nitton år när vi träffades, berättar Annica. Jag visste direkt att det var ”han”. Efter tre månader förlovade vi oss och ett år senare var vi gifta.
Harald jobbade för ett husföretag och var på resande fot under veckorna. Hemifrån skötte han också ett eget snickeriföretag. Annica ansvarade för hemmalivet vid sidan av sitt eget jobb. Det fungerade bra och båda trivdes med den fullspäckade tillvaron.
– Harald var en väldigt kreativ person, fortsätter Annica. Han var otroligt hjälpsam och lösningsorienterad. Han hade ett driv, kunde inte sitta stilla och slappa.
På Ulf uppfattar jag att Harald ligger bakom ett flertal byggen och renoveringar hos gemensamma vänner. De pratar också om diverse roliga påhitt och jag förstår att han var en man som kunde tänka utanför boxen.
– Han älskade barn. Så det är en sorg att han nu inte får uppleva våra barnbarn, så som jag får göra.
Felaktig självbild
– Det är grymt att se hur en människa kan gå från fullt frisk till helt nedbruten av depression, på så kort tid.
Det började med ett diskbråck och att Harald blev sjukskriven.
– Mycket av hans identitet låg i vad han kunde göra och prestera, berättar Annica. Det hade nog gett honom en lite felaktig självbild, att han var tvungen att göra något för att bli älskad. Vem var han nu när kroppen inte fungerade?
Vi resonerar en stund kring hur vanligt det är att se sin identitet i det man gör och klarar av, och hur farligt det kan bli.
– Harald var en grubblare, fortsätter hon. Det fanns en oro mitt i hans driv. Han hade en benägenhet att se och planera för tänkbara risker i olika situationer.
Det finns också en historia av svåra familjeomständigheter, som påverkade Harald mycket. Men vi väljer att inte dela den berättelsen här.
– Så länge han kunde hålla sig aktiv slapp han de jobbiga tankarna. Men nu började han fundera mycket.
Harald blev opererad och hans diskbråck läkte. Men snart fick han problem med en höft. Det blev allt värre, till den punkt att han hade svårt att ens gå. Jobbet blev nästan omöjligt att sköta.
– Han skulle opereras, men det fanns en sådan rädsla i honom för att operationen skulle misslyckas och att han skulle bli fast i en rullstol, minns Annica.
I sista stund ställdes operationen in och Harald hamnade i en ny sjukskrivning. Ingenting hände, varken från sjukvårdens sida eller från arbetsgivarens.
– Det skapade en väldig stress och oro. Vad händer nu? Både självbilden och psyket tog stryk. Det skapades en negativ tankespiral.
Strof ur ”Han går aldrig förbi dig” av Michael Jeff Johnson, en sång som betyder mycket för Annica och som får en djupare innebörd efter att ha tagit del av hennes berättelse. Här sitter hon vid gäststugan som Harald byggde medan hon låg på BB.
Depression och mörker
Utmattningen som kom från stressen tog Harald vidare in i en allt djupare depression. Han fick svårt att sova. Ångesten gav tryck över bröstet och stickningar i kroppen. Han svettades och tappade all ork. Huvudet lugnade aldrig ner sig och sjukdomen hade tagit över hans tankevärld. Varje dag, hela tiden, matades han med mörka tankar. Ett par omgångar var han inlagd på en psykiatrisk avdelning, ofrivilligt.
– När man mår så dåligt, när de tankarna får fäste, då letar man överallt efter möjligheter att ta sitt liv. Där jag såg en vacker sjö såg Harald ett tillfälle att göra slut på allt. Han ville ju egentligen leva, så han gjorde allt han kunde för att freda sig från de tankarna. Det var en kamp som fullständigt dränerade honom. Och någonstans finns en gräns för hur mycket en människa orkar.
Tillvaron var som en berg- och dalbana. Hyfsat bra veckor blandades med ofattbart mörka dagar, där det handlade om att överleva fem minuter i taget. Annica röjde undan allt som skulle kunna användas i syfta att skada sig själv. Alla tabletter i huset plockades bort, nycklarna till vapenskåpet där jaktgeväret fanns, gömdes. Varje minut måste hon vara på sin vakt, beredd på att förhindra det som skulle kunna hända. Varje natt sov hon med öronen öppna. I bilen var hon alltid redo att ta över ratten. Pressen var outhärdlig.
När man mår psykiskt dåligt drar man sig undan och man orkar inte umgås med folk.
– Ändå är det just det man behöver, menar Annica. Man behöver flytta fokus, bort från sig själv. Det var en kamp att varje dag hitta något att göra. Något han orkade.
Hon berättar om vänner som hörde av sig och hur mycket det betydde. Både vänner från församlingen och från annat håll. Någon skickade ett sms varje dag för att kolla hur läget var.
– För henne var det ingenting, men för mig betydde det allt.
Några gånger fick de spontana besök i hemmet, och just det hade Annica gärna sett mer av. De behövde små inslag i vardagen, något som gav en annan input.
Höftledsoperationen blev slutligen av, med lyckat resultat. Förhoppningen var stor att kunna jobba och må bra igen, men depressionen släppte inte greppet.
Kärlek och krig
Från flera håll fick Annica det för henne obegripliga rådet att lämna Harald, för att inte själv gå under.
– Till och med Harald tyckte att jag skulle hitta någon annan att leva med för han förtjänade inte mig. Men varför skulle jag lämna honom när han behövde mig som mest? Det var vi. Vi krigade tillsammans.
Här flikar Ulf in att självmord ofta ses som en självisk handling. Men den som är sjuk kan bara se att man är en belastning. Man är övertygad om att alla skulle få det mycket bättre om man försvann.
– Jag slösade med min kärlek över Harald, fortsätter Annica med ett leende. Det tyckte han var jobbigt, för då var det svårare för honom att göra slut på sitt liv.
En dag i juli
Det hade varit en tung och mörk period, men nu var det lite bättre. Annica och Harald hade spenderat några semesterveckor i sommarstugan. De var hemma för att uträtta ärenden, men skulle snart åka tillbaka. Väskorna var packade. Annica vattnade blommorna på övervåningen. Harald gick en kort runda med hunden och hon såg att han kom tillbaka. För ett ögonblick hade hon inte koll på vart han tog vägen, och det räckte. I maskinhallen, på andra sidan garaget, valde Harald att avsluta sitt liv på den här jorden.
– Det var ingen överraskning, men det blev en chock. Jag bestämde mig ganska fort för att inte gräva ner mig i skuldkänslor. Jag hade gjort allt jag kunde, och lite till.
Jag har varit med om det värsta.
Nu är jag inte längre rädd.
Måste fortsätta
– Jag har resonerat mycket med mig själv och kommit fram till att jag inte kan få det här ogjort, säger Annica. Jag väljer att tänka att det hände något fruktansvärt som jag inte kan ändra på, men jag vill fortsätta leva. Jag vill inte bli bitter för sådana tankar äter upp folk inifrån.
Det tog två år för Annica innan hennes stressnivå var tillbaka i ett normalläge. Men hon har bestämt sig för att livet måste gå vidare och att hon själv måste forma sin framtid. Hon har bytt jobb, gör resor, har börjat sjunga i kör och träffar vänner igen.
– Att aktivt försöka tänka positiva tankar, trots allt, är viktigt säger hon.
Vi pratar vidare om hur tron på Gud platsar i hennes berättelse och Annica betonar att hon absolut inte har tappat tron, men att hennes gudsbild har förändrats.
– Jag har mer respekt och ödmjukhet inför Gud idag. Ibland tenderar vi att se Gud som en ”assistent” i våra liv, men han är så mycket större. Vem är jag att kräva att han gör som jag vill? Om någon kunde förstå Haralds situation så är det Gud. Han förstår en människas kamp. Och jag tror att Gud var med Harald, ända in i det sista.
I en församling måste det finnas människor som vågar möta det svåra. Det är Annica och Ulf är överens om. Det behöver inte alltid vara pastorn utan ansvaret ligger på oss alla.
– Det kändes så gott när någon bara sa: ”Vi tänker på er”, minns Annica. Egentligen behövde de nästan inte säga något. En blick, en kram, en suck. Någonting som visar att man finns där och delar lidandet betyder så mycket. Vi måste våga möta varandra, även när vi är rädda.
Tacksam för livet
Ulf minns att han under Haralds begravning blickade ut över bänkraderna. Där såg han barn, barnbarn och en kyrksal fullsatt av vänner. ”Varför räckte inte detta?” tänkte han. ”Var inte detta tillräckligt för att vilja fortsätta leva?” Jo, Harald hade mycket att leva för, och han ville leva. Det vittnar än mer om hur mörkt hans mörker var.
– Jag har varit med om det värsta, säger Annica. Nu är jag inte längre rädd.
Hon uttrycker sin tacksamhet för livet och minns de ljusa perioderna. Att Harald orkade hålla tal på båda barnens bröllop. Att han hann träffa två av de fyra barnbarnen. Att de kunde köpa en hund. Och hon känner idag att hon lever ett rikt liv, fast Harald saknas.
– Jag känner stor tacksamhet för de 30 år vi fick tillsammans. Det går inte en dag utan att jag tänker på honom.
Text och foto: Carolina Olofsgård, kommunikatör
Mår du eller någon du känner psykiskt dåligt?
- Självmordslinjen: 90 101
- Föräldralinjen: 020-85 20 00
- Äldrelinjen: 020-22 22 33
- mind.se