Inte heller i Sverige kan vi ta demokrati och mänskliga rättigheter för givna. De är något vi ständigt måste försvara. Men hur engagerar man sig för något så stort som mänskliga rättigheter?
Matilda Häggqvist från Allianskyrkan i Vetlanda har jobbat för och lärt sig om hur människor kan få hitta sin röst, i såväl Rumänien som Zimbabwe.
– I sommar är det val i Zimbabwe och mot bakgrund av landets politiska historia, är det många människor som tappat hoppet om demokrati. Höstens händelser som fick Mugabe att avgå, har dock öppnat upp för en känsla av nya möjligheter. I egenskap av Diakoniaaktivist fick jag möjlighet att besöka landet och deras samarbetspartners som jobbar med demokratifrågor där. De arbetar med frågor som valdeltagande och jag blev imponerad över allt som görs för att uppmana människor att vara med och se att de kan göra skillnad och skapa ett bättre Zimbabwe. Men ett av de starkaste intrycken av resan var nog samtalen med människor. Jag tänker på Derek, anställd på en samarbetsorganisation, som berättade om hur han blev skuggad och arresterad senast förra sommaren, för sitt engagemang. Vår chaufför Daniel förlorade en syster och en morbror i oroligheterna kring valet 2008, då de var politiskt aktiva. Stephanie berättade om hur hon som kvinna får kämpa i en extra brant uppförsbacke. Hon har flera gånger, då hon deltagit i panelsamtal om demokratifrågor, själv blivit utsatt för hot och våld från personer som vill tysta ner henne och få henne att ge upp sin kamp. Hon är inte partipolitiskt engagerad men båda hennes föräldrar är engagerade i det största oppositionspartiet. Hon har vuxit upp med att se dem utsättas för hot och våld men hon pratade om sitt engagemang som en självklarhet med uttryck som ”Om inte jag, vem? Om inte nu, när?”. Då kan man inte låta bli att ställa sig frågan vad jag gör av all yttrandefrihet som jag bara tar för självklar i Sverige.
Strax innan resan till Zimbabwe kom Matilda hem från ett par års arbete i Rumänien. Genom organisationen NetWorks hjälpte hon bland annat romska barn med läxläsning.
– En del av barnen hade föräldrar med missbruksproblematik och att hjälpa dem fokusera på skolarbetet krävde emellanåt ett himmelskt tålamod. Jag lärde mig att Gud behöver placera mer av sitt hjärta i mitt hjärta för att i egen kraft är det lätt att ge upp. Men det är värt att leva enkelt, att traggla sig igenom samma bokstäver om och om igen, när man emellanåt ser Guds rike i deras liv. Det var tufft i Rumänien, men det var också så fyllt av liv.
– Jag tror inte vi är kallade att leva helt bekväma liv. Min längtan är att Guds hjärta ska få slå i mig mer och mer och det kanske tar mig till möten, platser, människor och situationer där jag annars inte hamnat. Det ligger en stor glädje i att engagera sig för det som ligger på Guds hjärta. Guds hjärta för den här världen är så stort. Jag är frustrerad på världens orättvisor för att Gud är det. Gud ger inte upp situationer och människor och jag hoppas att det ska få speglas i mitt liv. Det är därför jag valt att engagera mig som aktivist på Diakonia. Jag får möjlighet att lära mig mer om komplexa situationer, jag kan kanalisera mitt engagemang på lokal nivå, såväl i Sverige som i andra länder. Vi har alla mycket att lära av varandra och när man följt människor i andra delar av världen blir man ödmjuk och inser att det vi har i Sverige kan vi inte ta för givet.