Eskil och Anitas gemensamma historia tar sin början på Korteboskolan 1960. Eskil utbildade sig till pastor och Anita, som var antagen missionärskandidat inom SAM, utbildade sig för att arbeta som sjuksköterska på missionsfältet. På frågan hur de blev ett par finns en historia värd att berätta.
– Vid ett tillfälle behövde Allan Wendefors (grundare av Sam-Hjälp) träna på vigselritualen och bad om hjälp från några av oss andra ungdomar. Han pekade på Anita och mig, berättar Eskil och fortsätter. Allan genomförde ”vigseln” och sedan var jag inte sämre än att jag ville spexa till det. Så jag och Anita åkte på ”bröllopsresa” till korvkiosken i Huskvarna.
Just den här dagen hade Eskil lånat sin pappas bil och i den fanns en radio.
– När vi satt oss i bilen och började köra spelades låten Den flickan ska bära mitt efternamn och en massa andra romantiska sånger. Där och då planterades ett frö i våra hjärtan och vi började få känslor för varandra.
Framtidsplaner
Detta hände i slutet av läsåret och några veckor senare skulle Anita resa till England för språkstudier. Innan hon for hann hon och Eskil prata en del om sina framtidsplaner. Anita hade blivit ombedd av SAM att hjälpa till med utvecklingen av ett barnhem i Macau – ett samarbete mellan SAM och Lutherhjälpen.
– När detta dök upp bad jag till Gud. Efter det kände jag att det skulle vara meningsfullt och spännande att åka dit, berättar Anita.
Eskil fortsatte med studierna på Korteboskolan. Han förde samtal med SAM om missionärstjänst i Japan, men blev ombedd att tänka om och be. Behoven var nämligen stora i Hongkong.
– Efter en del bearbetning fick jag frid över detta, säger Eskil.
Han och Anita hade brevkontakt, men var ännu inte ett par. Det skulle dröja till valborgsmässoafton 1962, då Anita var tillbaka i Sverige. De hade då ett halvår tillsammans innan hon skulle åka ut i tjänst.
– Den sommaren var vi tillsammans så mycket vi kunde och vi förlovade oss en månad innan Anita reste. Senhösten åkte hon till Macau och vi höll kontakt genom att skriva långa, rätt så heta, brev till varandra varje vecka, säger Eskil och Anita skrattar till.
Tillsammans i Hongkong
I augusti 1964 anlände Eskil med båt till Hongkong. Anita hade planerat för civil vigsel i Hongkong, som följdes av kyrklig vigsel i Macau. Ett år efter bröllopet föddes deras första barn, Mikael. Familjen bodde två år i Macau för att nyåret 1966 flytta till Hongkong och grunda SAM:s systerkyrka. Paret startade upp förskola, yrkesskola och ungdomscentra. Anita jobbade främst som skolsköterska på förskolan, som hade 120 barn.
– Där skapade jag kontakt med barnens mammor och de relationerna blev grunden för vår församling, berättar Anita.
Efter Mikael kom ytterligare tre barn: Monika, Yvonne och Inger. Barnen gick i engelsk skola och trivdes bra. Jag undrar vad den här perioden gjorde med deras relation?
– När vi började vårt gemensamma arbete hade vi så stort behov av att be och söka Guds vilja. Och det svetsade oss samman. Vi delade både glädje och oro, säger Eskil och Anita fyller i.
– Vi var väldigt glada för att vi hade varandra. Hela livet har vi haft en förundran över att det blev vi. Vi ser Gud i varandra och att Gud har gett oss varandra.
I november 1976 tog en epok slut. Det fanns flera anledningar. Två församlingar som de hade varit med och startat stod nu på egna ben. Det fanns svårigheter med att hitta lokaler för nytt arbete, Eskils återkommande yrsel och barnens framtid var också faktorer som påverkade beslutet att lämna Hongkong. Så kom också frågan om Eskil kunde tänka sig att bli sekreterare för SAM:s internationella mission. Han tackade ja och familjen reste hem.
– Jag tyckte det var jättejobbigt att komma hem till Sverige. Tidigare hade jag och Eskil delat på allt och nu stod jag helt utanför hans jobb. Men allt eftersom tiden gick vande jag mig och det underlättade när jag fick jobb som sjuksköterska, säger Anita.
Livet i Sverige
Augusti 1979 blev Eskil vald till missionsföreståndare för SAM. Ett jobb som han blev helt uppslukad av. Nästan varje vecka reste han till Stockholm för möten med bland annat Diakonia och Sveriges Kristna Råd.
– Anita hade det tufft. Det var ofta som vi missade varandra här hemma och vi höll kontakten genom att skriva lappar, berättar Eskil.
Familjens stora räddning blev somrarna i deras lilla torp utanför Tenhult. Där bodde de från maj till september. Det blev ett välkänt torp inom rörelsen då många av SAM:s gäster fick komma på besök. Utöver tiden i torpet åkte de också på utlandsresor tillsammans. Eskil och Anita tog sig alltid tid för att prata med varandra. Men samtalen blev annorlunda jämfört med de i Hongkong, där paret kunnat dela allt.
Tiden som pensionärer
Efter drygt 20 år i tjänst som missionsföreståndare gick Eskil i pension 2001. Anita hade gått ett år tidigare.
– Vi har haft det bra som pensionärer. Vi hade kvar vår stuga till för sex år sedan. Där jobbade Eskil med odlingen och jag trivdes med att bara vara. Vi har också rest många gånger till Kanarieöarna för att komma iväg och bara få vara tillsammans. Jag frågar hur deras relation ser ut idag och hur de håller kärleken vid liv.
– Vi älskar varandra av hela våra hjärtan. Men det blir under lite andra former när man åldras. Idag har vi en djup vänskap och en stark känsla av att vi hör ihop. Vi stöttar varandra. För oss har det betytt mycket att vi är jämnåriga och åldras ihop, säger Eskil.
– Sen är det allt roligt när jag får en kram av dig, säger Anita och skrattar.
Text: Karin Flygare, kommunikationsansvarig
Foto: Carolina Olofsgård