Det finns olika anledningar till att barn beter sig annorlunda än vad vi som finns runtomkring förväntar oss. Det kan handla om omognad, trassliga familjeförhållanden eller psykisk ohälsa av olika slag. Det kan också handla om neuropsykiatriska funktionsnedsättningar (exempelvis ADHD och Aspergers syndrom). Vi pratar ibland om ”barn med speciella behov”. Men vad innebär det egentligen?
– Behov uppstår alltid när en människa får en känsla av att inte förstå sitt sammanhang eller där det inte blir meningsfullt och hanterbart, berättar Rodhe Jonsson.
Rodhe arbetar på Specialpedagogiska skolmyndigheten, men hon föreläser också i ämnet på sin fritid. Som troende klappar hjärtat lite extra för barn- och ungdomsverksamheten inom kyrkan, och det är här hon möter ledare vid sina föreläsningstillfällen. Hennes utgångspunkt är alltid det kärleksfulla mötet med människan.
Orimliga förväntningar
Barnen i UV-scoutpatrullen samlas för en genomgång. De flesta sitter ganska stilla och tysta. Men för ett av barnen tycks det vara omöjligt. Barnet krälar på golvet, klättrar över borden och lyssnar inte alls när du som ledare säger ifrån. En enkel instruktion om vilka programpunkter som ska ske härnäst blir helt ignorerade.
– I det läget är det väldigt lätt att lägga skulden på barnet, säger Rodhe. Barnet förstör och är orsaken till att vi inte kommer dit vi ska. Det vi kan missa är att titta på vad det här barnet behöver för att kunna sitta stilla och ta till sig budskapet. Behöver barnet någon bredvid sig som förmedlar informationen? Behöver det bli förberett? Behöver det finnas bilder eller text som förstärker det som sägs? Det finns många saker som vi kan fundera igenom, innan vi tänker att det är barnet som är bekymret.
Rodhe menar att vi ofta ställer överkrav. ”Skärp till dig” eller ”de måste lära sig”. Men handlar det om en funktionssättning är det inte så lätt att skärpa till sig eller lära sig. Barnet behöver stöd för att kunna vara delaktig.
– När svårigheten inte är synlig förväntar vi oss att den här ungen ska rätta sig i ledet. Det finns en oförmåga som vi, om vi hade velat se och förstå, hade kunnat undanröja hinder för. Hur jag väljer att se och möta situationen och människan kommer att göra hela skillnaden.
Förebygga och hantera
Nyckeln till att lyckas är att förebygga.
– Nummer ett är att ha en god relation med föräldrarna. Prata om vad som brukar fungera och vad som inte fungerar.
Rodhe resonerar vidare kring att låta barnet själv vara delaktigt, på vilket sätt beror förstås på ålder och mognad.
– ”Nu när vi ska ha samling, var skulle du helst vilja sitta?” Ibland behöver barnet sitta längst bak och ha koll, istället för längst fram där ledaren ofta vill sätta det. Vill barnet ha bilder med instruktioner? Behöver man ta en sak i taget för att barnet inte kan ta in mer information på en gång?
Om man ändå hamnar i läget att en konflikt bryter ut föreslår Rodhe att man har förberett en reträttplats. En plats dit barnet kan gå och återhämta sig ifred, för att kunna ta tillbaka kontrollen över sig själv.
– Det är väldigt lätt att som ledare tänka ”nu måste jag visa var skåpet ska stå”. Men istället för att ryta ifrån behöver jag hålla mig lugn. Jag ska vara mån om mitt kroppsspråk, hålla ner mina händer och tala lugnt. Jag får inte triggas igång.
Olikhet gynnar oss
Många församlingar består av en till synes ganska homogen grupp av människor. Men vi har mycket att vinna på att sträva efter mångsidighet, både bland barn och vuxna. Rodhe poängterar att många som blivit lite äldre kan se en diagnos som sin största tillgång, som medför till exempel stor kreativitet och mycket driv. Hon ser också nyttan med att barn i våra grupper får lära sig att människor är olika.
– De lär sig att bli människokännare, men behöver förstås den vuxnes vägledning. Barn förstår ofta att våra behov är olika och att vi fungerar olika. Ibland tycker jag att barn har större förståelse än en del vuxna.
Måste vilja möta och förstå
Ibland möter Rodhe föräldrar som inte vet hur de ska orka att vara med i en församling. Ska man mäkta med att gå på en gudstjänst och möta alla blickar, all oförståelse och underförstådda kommentarer om att mina barn är ouppfostrade?
– Det smärtar. Återigen måste vi tänka till på hur vi möter varandra. När jag ser ett beteende kan jag inte alltid veta vad som ligger bakom. Men om jag har en vilja att förstå gör det någonting med själva mötet, tror Rodhe.
Viljan upplever hon många gånger finns hos barn- och ungdomsledare. Man vill veta hur man ska bemöta barn så att det blir bra och rätt.
– Jag möter en del barnledare som känner sig osäkra och rädda inför barn med diagnoser. Det jag vill skicka med är att vi gör rätt och fel om vartannat. Men om bara den genuina viljan att möta den här människan finns, då kommer vi långt. Även om vi inte har all kunskap om barn med speciella behov.
Tänk på det här när du möter barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar
Det finns vissa särdrag som är mer eller mindre vanliga för många av dessa barn. I en god dialog med föräldrarna kan man prata om vad som gäller för just deras barn. Är det svårt att få veta något från dem, eller från barnen själva, får man testa sig fram. Här följer några punkter med vad man kan tänka på.
- Barnet kan vara väldigt känsligt för sinnesintryck. En lätt BERÖRING, som en hand på axeln, kan vara något man inte klarar av. Man kanske inte står ut med vissa LUKTER. Det kan kännas jobbigt med SYNINTRYCK och man kan exempelvis ha svårt att fokusera när det hänger saker på väggarna. Många är LJUDKÄNSLIGA och uppfattar alla ljud på samma nivå.
- STRUKTUR är jätteviktigt. Att veta i vilken ordning saker ska hända är nödvändigt för vissa.
- Man kan ha svårt att ORIENTERA sig på en plats. Om barnet t.ex. alltid frågar efter toaletten, gör ett system som hjälper barnet att hitta själv.
- Väldigt få klarar av SARKASM och IRONI. Att skoja med barnet på det sättet kan göra stor skada.
- Många förstår inte BILDSPRÅK, man måste vara konkret. ”Kan du öppna dörren!?” betyder inte att barnet kommer att öppna dörren, det har ju bara svarat ja på att det kunde.