Ett par ljusblå, nyfikna ögon betraktar mig när jag kliver in i hallen. Tvååriga Oskar gömmer sig lite bakom storasyster Signes ben. Det är spännande när någon hälsar på, men det kanske är bäst att vara försiktig. Det dröjer dock inte länge förrän blygheten släpper och han visar mig sin leksakstraktor med Babblarna lastade på släpet.
– Oskar flyttade hit när han var sju månader. Han landade i hjärtat ganska direkt och blev en del av vår familj, berättar mamma Sofie.
Öppnade sitt hem
Familjen Hugosson blev ett familjehem 2018, då de tog emot Oskar. Före det var de kontaktfamilj under några år.
– Hade vi inte börjat som kontaktfamilj hade vi nog inte vågat bli familjehem, tror David, pappa i familjen. Det var bra att vänja sig vid att ha en annan människa i sitt liv och att sköta kontakterna med föräldrar och socialtjänst.
– Men det kändes lite som att börja om hela tiden, eftersom den pojken bara var hos oss en helg i månaden, minns Sofie. Anknytningsmässigt är det lättare att vara familjehem.
Under en längre tid hade hon haft en längtan efter att öppna sitt hem för barn i behov av en familj.
– När våra egna barn var små fanns inte utrymmet, menar hon. Men när de blev större kände vi att det blev ett annat läge.
Att ta emot en sju månaders bebis när de egna barnen nått tonåren blev något av en chock. Allt började om, med blöjor, vakna nätter och utebliven egentid.
– Vi lärde oss att sätta någon annan i första rummet, säger David. Jag hade glömt hur det var. Men det ingår ju när man får barn.
Oskar är som vilken tvååring som helst. Han gillar traktorer och kossor, är social och leker mycket med andra barn, blir arg när han inte får som han vill och vaknar tidigt på morgnarna. När tonåringarna i familjen samtidigt håller igång sent på kvällarna och ska bli hämtade från olika aktiviteter kan tillvaron bli ganska slitsam och livspusslet något krångligare att få ihop.
– Jag har aldrig varit så trött, men aldrig heller känt mig så rik. Det är krävande och jättetufft, men det är det värt, menar Sofie.
– Vi har det bästa av två världar, både tonåringar och en liten, fyller David i med ett leende.
En ny pärla
David och Sofie känner båda att det finns en stor välsignelse i att släppa på bekvämligheten och öppna upp sitt hem för en annan människa. De ser också något värdefullt i att deras egna barn lär sig att vara öppna och hjälpa andra människor.
– Jag ser mina barn som pärlor på livets halsband, säger Sofie. Att ta emot ett barn till i sin familj är många gånger jobbigt, men i slutänden är det en pärla till, ytterligare en människa som finns i mitt innersta. Det är den största rikedomen.
Självklart var det svårt att veta hur deras egna barn skulle reagera på att plötsligt få en lillebror. Men för familjen Hugosson har det fungerat väldigt bra.
– De har tagit honom till sig och älskar honom från början till slut.
Att det skiljer mycket i ålder på Oskar och hans syskon tror föräldrarna bidrar till att det fungerar så bra. Ett fosterbarn i ungefär samma ålder som de egna barnen kan ibland bli problematiskt. Den lärdomen drog de som kontaktfamilj.
Jag undrar om familjen ser någon koppling mellan valet att bli familjehem och den kristna tro de lever i.
– Vad ni har gjort för någon av dessa mina minsta… citerar David från Matteusevangeliet. De här barnen är de små och utsatta i samhället.
– Tron och Bibeln har en röd tråd i att sträcka sig ut och hjälpa den svage, säger Sofie. Att vara familjehem går verkligen hand i hand med vår tro.
Hon poängterar att alla som är kristna inte ska bli familjehem. Vi har olika gåvor och kallelser och det finns fler sätt att vara ett stöd för barn och ungdomar.
– Men vill man verkligen förändra en människas liv så är det här ett bra sätt, menar hon.
Oskar följer ofta med familjen till Allianskyrkan i Värne, och han är med när de ber tillsammans hemma. Han är helt och fullt en del av familjens liv.
Omöjligt uppdrag
Varje vecka har föräldrarna sms-kontakt med Oskars biologiska föräldrar. Han får träffa dem en gång varannan månad i sällskap med Sofie, David och någon från socialtjänsten.
– Det blir lite speciellt när det finns andra biologiska föräldrar. Ibland är det positiva möten, ibland mer stormigt. Men det är också en lärdom, att bemöta människor i kris.
Socialtjänstens tanke är att ett familjehem ska ta till sig fosterbarnet som sitt eget, men samtidigt vara beredda på att lämna det ifrån sig. David och Sofie är överens om att det är ett omöjligt uppdrag.
– Det blir som ens eget barn och det måste vara så, menar David. Ska man hålla någon slags distans blir det inte bra.
– Man vet att det kan hända att han måste flytta ifrån oss men den tanken går inte att ta in, förklarar Sofie. Om Oskar flyttar går jag sönder. Det är priset man betalar när man går in i det här. Men vi kan inte leva ett meningsfullt och rikt liv utan att ta risker.
När jag framåt kvällen lämnar familjen skymtar jag Oskar som kikar ut genom fönstret. Han når nätt och jämt upp att kunna se något mellan blomkrukorna. En av samhällets minsta, oändligt värdefull och älskad. Här har han fått den trygga tillvaro han behöver.
Oskar heter egentligen något annat.
Text & foto: Carolina Olofsgård, kommunikatör