Han bestämmer träff med flera av dem som lämnat livet i församlingen. Han är nyfiken på var de finns, vad som hänt och vill ta reda på om de också kände sig vilsna.
Jag träffar Jacob på ett lunchställe i Göteborg. Vi slår oss ner vid ett soffbord i lobbyn och Jacob berättar på sin utpräglade göteborgsdialekt att livet gick som på räls.
– Jag är född och uppväxt i Missionskyrkan i Värnamo och fick en tro där. Jag var mycket engagerad i församlingen och efter en tid som ungdomsledare i Immanuelskyrkan i Jönköping läste jag vidare på Teologiska högskolan i Stockholm. Jag började sedan jobba som pastor i en församling utanför Göteborg. Jag upplevde att jag blev satt på en piedestal och gick på myten om mig själv. Men verkligheten bet mig i stjärten.
Ingen plats för frågor
Jacob rättar till mössan, hälsar på några lunchgäster i kön och fortsätter.
– Livet gick sönder i en skilsmässa. Jag började ifrågasätta det mesta och upptäckte att frågorna inte fick plats i kyrkan. Jag mådde dåligt, men kyrkan var ingen plats för de som inte lyckas. Jag kände mig plötsligt obekväm med de strukturer som fanns i församlingen. Jag kände stor skuld och skam. Jag hade ju vigt mitt liv åt församlingen och en karriär som pastor och kände mig nu väldigt vilsen.
Saknar gudsupplevelser
Tankarna på de gamla vännerna dök upp. Vad gjorde de nu? Jacob sökte upp en del av dem och han plitade ner samtalen i sin dagbok. Efter hand blev det en bok med tankar från Frida, City, Bella, Eric, Lena och Danne. Ingen av dem fanns kvar i kyrkbänken längre.
– Det var jättekul att träffa dem och snart insåg jag att de hade flera saker gemensamt. Många av vännerna sa att de aldrig gjort någon gudsupplevelse. De gick mer på andras berättelse än på sin egen. Här har ju vi som kyrka misslyckats kapitalt, utbrister Jacob och tittar distinkt på mig. Kyrkan måste möblera på ett sådant sätt att Gud får röra vid människor. Vi har ett enormt stort ansvar i det som förmedlas framifrån. Ibland undrar jag hur dom kunde skicka upp en Jacob på 26 år inför så många människor. Vad hade jag för erfarenhet av livet egentligen?
Nu blir jag lite förvirrad. Å ena sidan pratar han om kyrkan som ”dom”, för att i nästa mening fortsätta med ”vi som kyrka har misslyckats kapitalt”. Hans bok är likadan. Han rör sig mellan dessa världar och det är svårt att veta vem han identifierar sig med. Jacob ifrågasätter de strukturella formerna i kyrkan. Men det finns inte ett spår av bitterhet.
Åter till Jacobs vänner. Många hade inga egna gudsupplevelser och det var en av orsakerna att man lämnat. Jacob menar att vi måste utforma sammanhang där gudsupplevelser är möjliga. Samtidigt efterfrågar han fler vuxna med fötterna på jorden i tonårsgrupperna, för att förklara att allt inte handlar om upplevelser. Det är okej att ha en liten tro och det är okej att ställa frågor. Flera av personerna i boken upplever sig som fritänkare och har svårt att köpa något rakt av, utan att ifrågasätta. De känner att kyrkan inte är en plats förfrågor och tvivel.
– Egentligen är det konstigt att så många upplever att deras frågor inte fått plats i kyrkan, fortsätter Jacob. Folk i Bibeln ställer ju frågor hela tiden. Inte minst till Gud. Jesus sista ord på korset var ju till och med en fråga. Och eftersom tron är ett mysterium borde det ju vara svårt att vara bombsäker på allt.
Frikyrkopaketet
Jacob berättar vidare om sin vän Eric, som också finns med i boken. Han menar att en annan orsak till utanförskap är om man inte köper ”frikyrkopaketet”. En samling åsikter, ett sätt att tänka, ibland också en musik- eller klädstil som han tycker att många i kyrkan har.
– Jag håller med Eric om det, säger Jacob och skrattar. När jag var yngre trodde jag att man bara var kristen om man delade det paketet och där inkluderade jag även saker som att bara lyssna på kristen musik, rösta på KDS och använda ord som jägarn, tusan eller drake, istället för att svära.
– När jag träffade Lena på en av hemstadens pizzerior frågade jag om hon inte kan längta efter en församling emellanåt. Jag fick till svar att hon inte är intresserad av det likformiga. Jag försökte kontra med ”fler vedträn brinner bättre än ett”, vilket var en fras vi ofta sa under tonåren när vi skulle övertyga någon om vikten av att vara medlem i en församling. Då skrattade Lena och sa att hon trodde att för många likadana vedträn skulle släcka elden. Hon tyckte att kyrkan begränsade Gud och hennes upplevelse efter att hon lämnat var att hon blivit mer fördomsfri och lyhörd – något som hon tycker att kyrkan egentligen skulle stå för.
Odlat en lyckokultur
Tiden går och sorlet på lunchrestaurangen där vi sitter, lägger sig. Vi lämnar lobbyn, beställer var sin dagens och fortsätter samtalet vid ett annat bord.
– En annan fallgrop tror jag är att vi i kyrkan fokuserar mer på kvantitet än kvalitet, säger Jacob och hugger in på höstgrytan. I vår strävan att sänka trösklarna riskerar vi att bli urvattnade. Jag har själv bidragit till detta genom att exempelvis arrangera disco i kyrkan. Men om de som lämnar kyrkan inte får med sig annat än sköna pizzakvällar och innebandyturneringar har vi ju missat den viktiga aspekten av att vara del av en kyrka. Frälsning, förlåtelse och nåd finns bara hos Gud. Det är ju något som är så stort att det knappt går att beskriva.
– Jag tror att vi har odlat en lyckokultur i vissa kyrkor. Präktigheten har ersatt brustenheten. I präktighetens trädgård odlas skitsnack, elittänkande och en och annan tvivelaktig människosyn. När jag mått dåligt har jag inte sökt mig till kyrkan. Det krävs mod att komma som man är.
Väckelse från vår bekvämlighet
Det blir tyst en stund. Jag antecknar och försöker äta samtidigt. Jacob har massor att berätta. Vattenglasen fylls på och Jacob fortsätter.
– Vi behöver en väckelse från vår bekvämlighet och vårt ständiga jagande på gillande och likes. Att tron får bli på riktigt, att vi engagerar oss i exempelvis samhällets mest utsatta människor. Jag blev nedputtad från min höga piedestal, och så här i efterhand är jag tacksam. Jag skrev en bok för alla frikyrkliga fuck ups, men min och mina vänners berättelser har blivit ett redskap för föräldrar att våga tala med sina barn om varför de lämnat kyrkan. För den gemensamma faktorn för de som lämnat är ofta att de aldrig fått frågan om varför. Det vore intressant att sitta ner med församlingsstyrelser och samtala om vikten av att forma sammanhang där hela människan ryms. Jag är uppväxt i en kyrkbänk, lämnade och sitter efter en lång resa i en annan kyrkbänk. Men många av mina vänner har aldrig hittat in i ett nytt sammanhang och vi måste våga ställa oss frågan vad som hände med alla dom som brann och sedan bara försvann.