Att få vara med och hjälpa ungdomar att hitta rätt i livet är något som både Henrik Nilsson och hans fru Annette brinner för. År efter år har de valt att lägga en semestervecka på SAU:s tonårsläger. Där är de drivande i Örat, en samtalsfunktion där ungdomar på SAU:s olika arrangemang får möjlighet att samtala med en vuxen som bryr sig.
– Vi har sett hur behovet av samtal växt dramatiskt de sista åren. Många ungdomar idag mår mycket dåligt psykiskt och oroväckande många verkar inte få det stöd de behöver på hemmaplan, berättar Henrik.
Örat startade på SAU:s tonårsläger på Gullbrannagården för några år sedan och finns nu med på de flesta av SAU:s större arrangemang. Arbetet drivs framförallt av ideella krafter där Henrik är en av dem som håller i trådarna. För många ungdomar har Örat blivit en ventil där de får uttrycka sin oro och längtan, samtala kring sin kallelse och sökande efter identitet. Henrik har ofta sett hur ungdomar, kanske för första gången, vågar öppna upp sitt hjärta och be om hjälp från vuxenvärlden.
– Vi handplockar våra samtalsledare innan lägren startar, och det är vuxna med erfarenhet av samtal och själavård. De som nyttjar Örat är framförallt deltagarna på lägren, men även vissa av ledarna brukar söka hjälp. Många av dem är själva unga och står i viktiga vägval i livet.
Henrik menar vidare att behovet av samtalsstöd och närvarande vuxna på hemmaplan är enormt och många församlingar skulle behöva tänka om kring vad de satsar sin tid och sina resurser på.
– De lokala församlingarna behöver ha en tydlig och uttalad samtalsfunktion, med inriktning speciellt mot ungdomar. Att bara hänvisa till en pastor är inte tillräckligt för att ungdomar ska våga be om hjälp. Här behövs också mentorer, andliga fäder och mödrar, någon som de kan tala med om allt som rör sig i livet. Att få finnas med i detta finner Henrik både viktigt och värdefullt.
– Att få lyssna på en ung människas oro, ta del av dennes kamp och sorg, men också längtan, känns oerhört meningsfullt. Och att få höra någon man pratat med säga: ”Nu vill jag inte längre ta livet av mig”, eller att få en kram efter att någon tagit emot Jesus för första gången, det är värt all tid.
TEXT: Marita Good
FOTO: Andreas Joakimsson