18 år och extravak på sjukhuset i Eksjö
Ulf hade sedan unga år varit ganska ointresserad av teknik och prylar. Det kändes därför självklart att utbilda sig till ett yrke där han skulle ha med människor att göra. Efter avslutad undersköterskeutbildning fick Ulf jobb som poolvikarie på sjukhuset i Eksjö. Ulf stöttade upp på avdelningar där personal saknades. Ofta bestod hans uppgifter i att servera mat och hjälpa patienter med personlig hygien. Men det fanns också ett specialuppdrag som kallades ”extravak”.
– Den resursen sattes bland annat in när någon försökt ta sitt liv, överlevt och nu var på väg att avsluta den medicinska behandlingen. Jag skulle övervaka så att personen inte gjorde några nya självmordsförsök. Andra gånger handlade extravaket om att finnas där för en döende patient som saknade anhöriga.
Ulf minns särskilt en patient, som han fick följa från utredning, genom provtagningar, tunga besked, dödsångest och slutligen, till det sista andetaget. Under samma period förkunnade Livets ord med Ulf Ekman i spetsen om helanden.
– Det lovades så mycket i förkunnelsen, samtidigt som jag satt på sjukhuset och vakade över en obotligt sjuk människa. Båda de här intrycken påverkade mig och min tro, och det blev en tid av sökande och prövande. Var hittar jag en tro som bär? En tro som håller i den verklighet jag möter? Jag trodde redan då på Guds möjligheter att hela sjuka människor, men jag landande i en förtröstan på Gud som bär i både med- och motgång. I en Gud som aldrig kommer att överge oss, och som alltid finns närvarande oavsett vad som sker
34 år och diskoteksbranden i Göteborg
Året var 1998 och Ulf hade jobbat som pastor i Backadalskyrkan under fyra års tid. Han beskriver församlingen som en förortskyrka, strax efter pionjärstadiet.
– Vi ville på olika sätt nå ut till människor för att presentera evangeliet och gestalta Jesus i världen. Det var ganska oroligt i området då många ungdomar drog runt och hittade på bus.
Församlingen bestämde sig för att starta ett ungdomscafé på lördagskvällarna för att ge vilsna ungdomar ett sammanhang och en gemenskap. Ulf och hans kollegor fick till en början jobba hårt för att hålla ordning i caféet, men allt eftersom tiden gick lärde de sig att hantera situationen och fick god kontakt med ungdomarna.
När diskoteksbranden ägde rum insåg Ulf direkt att många av ungdomarna på caféet drabbats. Kommunen tog snabbt kontakt med Ulf och vädjade om hjälp. De visste vilket arbete församlingen gjort för ungdomarna i området. Ulf bestämde snabbt att kyrkan skulle komma till ungdomarnas mötesplats, inte tvärtom.
– Vi behövde möta människorna där de kände sig hemma. Visst hade vi kunnat öppna våra lokaler, men jag tror att det betydde ännu mer att vi kom till dem.
Den första veckan efter katastrofen spenderade Ulf på kommunens fritidsgård och i högstadieskolan. Han mötte ungdomar som hoppat ut genom fönstren, samtidigt som de sett sina vänner dö. Vissa hade inte berättat om traumat hemma då de varit förbjudna att vistas på discot på grund av familjens kulturella kontext. Behovet av att få samtala med någon var stort. Ungdomarna hade förtroende för kyrkan med Ulf i spetsen, för de hade funnits där för dem även innan branden.
– Vid ett tillfälle sa studierektorn på högstadieskolan till mig: ”Ulf, har du tänkt på en sak? I andra lägen är det så många organisationer som vill komma till skolan, men nu när det är kris, är det bara ni från kyrkan som kommer. Ni bottnar i någonting, som de andra inte gör.” Vi ska gestalta Jesus Kristus i världen, inte bara i kyrkan. Beroende på stad eller ort ser mötesplatserna olika ut. Oavsett, det bygger förtroende när vi finns med och engagerar oss i samhället, inte minst i sociala frågor.
Totalt dog 63 ungdomar i branden, varav nio kom från stadsdelen Backa. Ulf kände personligen två av de omkomna.
42 år och pastorsutbyte i Sydafrika
Vi flyttar fram åtta år och Ulf är sedan några år tillbaka pastor i Vetlanda Allianskyrka. Vid den här tiden erbjöd SAM pastorutbyte för pastorer i våra svenska församlingar och i våra systerkyrkor. Ulf var en av dem som deltog. Först skulle Ulf ha en sydafrikansk pastor boende hos sig i tre veckor, för att sedan själv åka till Sydafrika. I Sverige fick pastorn bland annat delta på SAM:s årskonferens, hajk med UV-scout och dagledigträffar.
– Det var fantastiskt roligt att ha honom här. Vi fann varandra och hade många goda samtal. Jag minns att han brukade inleda dem med: ”Let me be honest with you…” och sen kom alla möjliga frågor som belyste kulturella skillnader.
Ulf och pastorn kom att samtala mycket om varför vi i Sverige ordnar så mycket möten för gemenskap, som kyrkkaffe och dagledigträffar.
– Han sa till mig: ”Jag förstår att de här träffarna är viktiga i er kultur, men hos oss i Sydafrika, i vårt community, finns inga ensamma människor.”
Ulf och pastorn pratade också om ledarskap. Pastorn konstaterade att om Ulf hade varit ledare i en sydafrikansk kyrka så skulle det bli kaos, men om han själv hade varit ledare i en svensk så hade det blivit uppror.
– Vi hade olika ledarstil kan man säga och vi samtalade mycket om det. Vad innebär våra kulturer och vad är kristet ledarskap? För mig personligen, var det en ögonöppnare att ha pastorn boende hos mig.
Lite senare åkte Ulf till Sydafrika för utbyte och fick bo hos pastorn och hans familj i motsvarande tre veckor. Ett starkt minne för Ulf är när han och pastorn satt på ett jordgolv i ett sorgehus. Stearinljusen var tända, inte för att det var mysigt utan för att det var den enda ljuskälla som fanns. En syster, släkting och vän sörjdes, och varje dag samlades människor. De närmast sörjande lämnas aldrig ensamma perioden mellan dödsfall och begravning.
– Jag minns att jag stod där och tänkte på hur vi i Sverige hanterar liknande situationer. Hur osäkra vi kan vara när människor sörjer. Jag tror att vi behöver spegla vårt samhälle och sätt att leva mot andras, inte minst när det gäller hur vi prioriterar relationer. Vi har mycket att lära.
Text: Karin Flygare, kommunikationsansvarig
Foto: Carolina Olofsgård