Jag träffar Lina för att prata tro utifrån hennes egna erfarenheter och vilken betydelse hon ser att församlingen har i stunder av tvivel.
En ung rebell
Lina växte upp i Hagshult, ett par mil norr om Värnamo,
tillsammans med sin familj. Hennes pappa Kenneth jobbade som pastor i den lokala
alliansförsamlingen och till skillnad från många andra pastorsbarn i hennes
generation bodde hon på samma plats under en längre tid. Hon hade ett tydligt
andligt hem i församlingen, men blev en stark rebell som gjorde uppror mot den
kristna tron.
– I grund och botten var det en klassisk tonårsrevolt, men det fanns faktorer
som spelade in. Mycket berodde på att jag är jag – en person med attityd, men
också att mina föräldrar skildes, berättar Lina.
I samma veva började Lina gymnasiet och hon flyttade
hemifrån. Hon bodde i en studentlägenhet på Råslätt tillsammans med en kompis
och kontakten med kyrkan blev allt glesare.
– Jag var i ett läge där det kändes som att jag bara hade tagit över mina
föräldrars tro och jag var inte tillräckligt trygg i min egen relation med Gud.
Jag hade också svårt att förhålla mig till tron när mina föräldrars skildes.
När de som varit min fasta punkt inte längre höll ihop, vad var då egentligen hållbart
i mitt liv?
Så istället för att gå till kyrkan lade Lina tiden på träning och festande, men
det fanns en tomhet som inte kunde fyllas.
Enkel överlåtelse
När Lina var 19 år hände något som hon har svårt att sätta
fingret på. Det var ingen dramatisk händelse, utan en enkel överlåtelse.
– Jag var ensam hemma i lägenheten och bara kände att ”jag vet vad som är
rätt”. Jag landande i insikten att livet utan Gud är så mycket fattigare. Där
och då bestämde jag mig för att överlåta mitt liv till Gud på riktigt.
Lina hade länge haft en inneboende känsla av att följa i sin
pappas fotspår och bli pastor, men det skulle dröja några år. Efter studenten jobbade
hon ett halvår och läste därefter en bibeltermin på Korteboskolan. Det blev ett
tufft år.
– Det går inte att ändra tillbaka hela sitt liv över en natt. För mig tog
omvändelsen tid och var en kamp. Jag fick kämpa mycket med min identitet och
hur jag skulle förhålla mig till hela det nätverk av vänner som jag fått
utanför kyrkan. Under den perioden hade jag haft behov av någon äldre kristen
som förstod den brottningen och som kunde hjälpt mig att se att det inte
behöver vara antingen eller. Det går att ha vänner både i och utanför kyrkan
och samtidigt vara trogen sin tro och trygg med sin livsstil.
Efter att ha jobbat som ungdomsledare i Mariannelund en kortare period, följde hon med som ledare på ett tonårsläger. Hon fick senare frågan om att bli ungdomsledare i Betelkyrkan i Vaggeryd och det var under den perioden som hon bestämde sig för att bli pastor. Idag är Lina trygg i sin tro, men möter andra som kämpar.
Från barnatro till vuxen tro
Lina berättade tidigare om känslan av att ta över sina
föräldrars tro. Jag frågar henne vilka behov som ofta uppstår i det skeendet.
– Det är superviktigt att få tillhöra en kristen gemenskap i någon form där
alla frågor får plats. Jag tror att vi har blivit bättre på det här, men vi har
fortfarande en tendens att undervisa om det vi tror andra vill ha svar på
istället för att lyssna in. Jag tycker att vi i högre grad behöver överlåta
till ungdomarna att bestämma vad vi ska prata om och plocka in bibelord utifrån
det.
Lina lyfter också vikten av att människor på riktigt ska känna sig behövda. Det handlar inte bara om att hitta någon som exempelvis ska sköta ljudet, utan känna in människors verkliga gåvor och på så sätt skapa meningsfullhet.
Till alla oss som är föräldrar vill Lina ge en uppmuntran om
att våga öppna upp för samtal.
– Våra barn, oavsett om de är små eller stora, ska känna att de kan berätta vad
de känner och tycker, utan att allt ska värderas. När vi visar att vi är trygga
i våra vittnesbörd behöver vi inte vara rädda för tvivel. Alltför många tycker
att de inte har något att komma med, men vår tro är dyrbar och fantastisk även
om den kanske inte känns bergfast varje dag. Våga dela den. Det är svårare att
vifta bort en tro om man ser den fast förankrad på nära håll.
Hålla fast vid tron
Ibland kommer tillfällen även senare i livet när vi kämpar med vår tro. Kanske upplever vi påtryckningar från olika håll om att Gud inte finns. Hur kan vi i församlingarna jobba med att vara ett stöd då? Lina berättar att hon möter dem som har erfarit Gud och inte är rädda för förnuftsmässiga resonemang, utan förlitar sig på sin erfarenhet av Gud. Andra har ett behov av att gå på djupet genom apologetik (att förklara och försvara tron) och kunna möta upp med förnuftsmässiga argument.
– Här har vi i församlingarna en viktig roll i att våga undervisa på djupet. För mig är det glasklart att tron innehåller mycket förnuft. Vi pastorer behöver fortbilda oss så att vi kan undervisa på djupet. Många av våra medlemmar är både intresserade av och kapabla att ta in betydligt svårare resonemang än vad vi tror. Varför ska tron reduceras ner till något som endast är erfarenhetsbaserat? Om tron är grunden för våra liv så är det rimligt att lägga ner tid och lära oss mer om den.
Text & foto: Karin Flygare, kommunikationsansvarig