Genom skolverksamhet och socialt företagande jobbar Andreas tillsammans med romer och ser hur de blir en stolthet i det rumänska samhället, istället för ett undangömt folk. Han är den senaste in i gruppen av SAM:s internationella medarbetare och en mulen höstdag tittade han in på mitt kontor för att berätta om livet och arbetet.
– Det vi vill skapa är ett nytt samhälle. Ett samhälle där
man varken blir nedtryckt eller åsidosatt. Där man istället blir sedd, investerad
i och satt i ett sammanhang där man får en mening, berättar Andreas.
Utmaningen är stor. Romerna bär på sår av slaveri och utnyttjande, av
exkluderande och marginaliserande. Här landar Andreas i en hållning som
genomsyrar hela hans organisation: ”kenosis”, ett begrepp från Filipperbrevets
andra kapitel som innebär att avklä sig sin status och bli en tjänare.
– Kommer jag som en översittare till romerna har jag ingen chans att nå fram
till dem. Såren är ofta djupa så jag måste bevisa om och om igen att jag inte
är här för att utnyttja någon. För att kunna jobba med romerna är det helt avgörande,
menar Andreas.
En vecka blev ett liv
Andreas beskriver sig själv som en ”klassisk frikyrkokille”.
Pastorsbarn, ett av fem syskon, rötter i Jönköping och Göteborg. Någonstans utmed
vägen bestämde Andreas att han ville något annat med sitt liv än att utbilda
sig, jobba och satsa fritiden i kyrkan.
– Jag mötte en kille som hette Lee Saville och som jobbade med Networks* i
Rumänien. Jag blev helt tagen av honom, minns Andreas.
Han fick chansen att besöka Networks arbete i Rumänien under en vecka. Han
stannade i tre månader. Efter det blev det ett år på bibelskola i Sverige och
sedan fick Andreas erbjudande om att åka tillbaka till Rumänien.
– Sedan dess har jag egentligen aldrig kommit hem igen, säger han och skrattar
lite.
Nu bor han med fru och två barn i staden Timișoara, nära både den ungerska och
serbiska gränsen.
Seeds of Kenosis
– Jag är gripen av tanken på att det finns många saker som
aldrig får en chans att visa hur vackra de är. Eftersom ingen spenderar
tillräckligt mycket tid på att investera i dem så kommer inte deras verkliga skönhet
fram.
Att investera i det som för andra ser trasigt och brustet ut har blivit Andreas
livsuppgift. Det tar sig uttryck inte bara i de människor han arbetar med, ett
folk som i mångas ögon inte har något värde, utan också i det snickeriföretag som
drivs inom hans organisation ”Seeds of Kenosis”.
– Vi tillverkar heminredning och möbler, berättar Andreas. Konceptet är lite
speciellt. Vi använder trä som ingen annan vill ha för att det är sprucket,
sjukt och inte passar in.
Från ryggsäcken plockar han upp ett par skärbrädor och visar mig hur de har
fällt in nya små träbitar där det varit trasigt och fyllt igen med epoxi i
större hål. En snygg läderrem och ett par mässingsspikar ger ett extra lyxigt
intryck.
– Vi är sju som jobbar i snickeriet nu, både romer och rumäner, och vi har en
omsättning på 1,5 miljon kronor per år. Företaget har fått sjukt mycket uppmärksamhet
i Rumänien, säger Andreas med ett leende.
Han berättar om hur de fått möblera ett flertal trendiga restauranger och
caféer och att flera tv-kanaler har gjort reportage från verkstaden.
– Här har barnen tidigare vuxit upp med ambitionen att i bästa fall bli
sophämtare. Nu får de istället växa upp på en plats där det finns visioner och
en hälsosam relation till samhället. Romerna blir accepterade och samhället är
stolta över dem och vill ha mer av det de gör.
Utöver företaget har organisationen också byggt upp en
skolverksamhet dit 60 romska barn kommer varje dag efter skolan för att få
extra stöd i sin utbildning.
– Vi jobbar främst i ett område där det bor 50 romska familjer som lever i
extremt utanförskap och fattigdom, berättar Andreas. Här hjälper vi också till
med husrenoveringar, hygieninsatser och ser till att folk som är sjuka får ta
del av den sjukvård de har rätt till.
Dela livet är att dela tron
”Seeds of Kenosis” har ett flertal kyrkor bakom sig, men är
inte knutet till en viss församling. Jag undrar vilka möjligheter Andreas får
att dela med sig av sin tro till de människor han möter. Han berättar att
romerna är ett relationsbaserat folk. Det är inte naturligt för dem att sitta i
ett klassrum och lära sig. De undervisas istället av livet. Och det är så
Andreas också vittnar och undervisar om sin tro.
– Om jag ska lära ut vad förlåtelse är väntar jag tills jag blir sårad av någon
och sedan förlåter jag den personen. Varje konversation, varje svettdroppe,
varje tår är ett sätt att ge min tro och mitt liv till de här människorna,
menar han.
Men Andreas ser det inte som ett offer. Det är tydligt att han inte jobbar för
romerna utan tillsammans med romerna. Och att, precis som Jesus
själv gjorde, avklä sig sin status och bli en tjänare tänker han är allas
kallelse.
– Jag ser det som alla kristnas väg, att plantera sig själv så att man till och
med dör. Om inte fröet hamnar i marken kommer det inget liv. Jag har funnit
livet här.
Text & foto: Carolina Olofsgård, kommunikatör
Foto (Rumänien): Rebecca Samuelsson
* Networks är en hjälporganisation i Rumänien.