I Karlshamn står en staty föreställande en man och kvinna som påminner om en särskild tid i historien. Eftersom många saknade de förutsättningar som är grundläggande för att leva vändes blicken västerut. Där det skulle finnas rik jord att plantera i och frihet att leva av. Karl-Oskar och Kristina, fiktiva karaktärer i Wilhelm Mobergs serie Utvandrarna personifierar de svenskar som emigrerade. Som oftast förkroppsligar konst både något yttre och inre. Statyn gestaltar Karl-Oskars blick som är fäst i fjärran. Kristina har vänt sig om. Hon återvänder aldrig till Sverige, men kommer för resten av sitt liv att ömt vårda minnet av hemlandet. Hon förankrar sin existens i sitt ursprung, Karl-Oskar bärs av vad han tror och hoppas ska finnas i framtiden.
I samtal med människor under pandemin har det blivit tydligt för mig att det tycks finnas två riktningar när vi tänker på församlingslivet. Jag har hört människor längta tillbaka till normalitet. Andra har uttryckt att det sista de vill är att allt ska bli ”som vanligt”. Vi lutar åt olika håll. Vissa lutar mot det välbekanta och andra mot det outforskade. Kanske längtar vissa människor framåt och andra bakåt. Inte sällan tror jag att vi också kan bära längtan i båda riktningarna samtidigt.
Guds folk har ofta av olika anledningar behövt starta om. Forma tro och liv utifrån en förändrad omvärld. Bibeln skildrar inte ett folk som befinner sig i ”status quo”. Gudsfolket rycks upp och sprids ut. Förflyttningen är givetvis riskabel. Det centrala kan gå förlorat när rötterna rycks upp. Men där finns också möjligheter. Mycket av det vi kan lära känna av Gud i Bibelns berättelser kan vi göra för att hans folk befinner sig i förändring. I nya situationer kan nya vinklar i gudsbilden framträda.
Hos andra som befunnit sig i förändring hör jag ofta den frustration jag också kan se i mitt eget liv när jag har bytt miljö. Var är Gud och hur känner jag igen honom i den nya situationen jag nu befinner mig i? Gudsrelationen utmanas när vardagen förändras. Det blir också Kristinas erfarenhet. I bakgrunden av berättelsen om utvandrarna pågår hennes brottning med Gud som tonsatts i ”Du måste finnas”. Gud finns också i den nya värld vi ska börja orientera oss i efter pandemin.
Ska vi nu blicka framåt eller bakåt? Min tro är att det behöver finnas en rörelse i båda riktningarna. Grundläggande i församlingens syfte är tillbedjan – en handling som inte är världsfrånvänd eller abstrakt. Församlingen har vuxit fram ur berättelsen om något som hänt, utifrån det fullbordade i Kristi kors och mötet med den uppståndne. Men församlingens blick och tillbedjan är inte enbart vänd bakåt. Gudsfolket kallas också framåt, mot den verklighet som bara Gud har sett.
I varje ny tid som Guds folk kallas in i finns därför två viktiga reflektioner att göra. Den ena handlar om var vi kommer ifrån, vad vår identitet grundar sig i. Den andra om framtiden, en lyhördhet för Guds ledning i att gestalta den oföränderliga kallelsen i en föränderlig tid. Det finns en spännande dynamik där vi är beroende av varandra. Jag tror att vi i vårt vidare liv har ett stort behov av att lyssna till varandra och identifiera röster som både söker förankring och förnyelse. Karl-Oskars blick i fjärran och Kristinas i det som varit. Nystarten innebär givetvis en risk. Vi behöver med varsamhet se till att det centrala bevaras. Men här finns också möjligheter. Att Gudsbilden vidgas och fördjupas i det nya landskap vi nu orienterar oss utifrån.
Text: Stina Persson
Foto: Shutterstock samt privat
