UNDERSÖKNINGEN ”HÄR FÖR ATT STANNA” visar att föräldrar har en viktig och avgörande roll i att ge tron vidare till barnen. I rapporten ”Kristen tro på glid?”, framkommer att mammor kommer på tredje plats när det handlar om vad som varit mest betydelsefullt för trons utveckling. Vad en förälder säger och gör spelar alltså roll för ett barn när det handlar om att upptäcka och stanna kvar i tron.
Så mitt i livet som sker, med vardagspussel, relationsbyggande och förväntningar ska tron delas och förmedlas till nästa generation. Det kan lätt ses som ett ytterligare tillägg och öka känslan av otillräcklighet. Men om tron får vara en del av vardagen och en förälders levda liv så kan det som sägs och görs sippra igenom och bli synligt för andra runtomkring, inklusive barnen.
ENTREPRENÖREN SARA WIMMERCRANZ menar att människor lätt ifrågasätter varandra om inte allt görs rätt och menar att det beteendet fungerar som ”motivation killers”, alltså att det tar död på motivationen, och kan resultera i att inget steg tas alls. Wimmercranz menar att vi istället för att ifrågasätta behöver uppmuntra varandra. Att dela tron i familjen kan för vissa kännas som en stor och näst intill omöjlig uppgift. Jag tror sällan vi ifrågasätter varandra för att inte göra tillräckligt i fråga om barn och tro, men däremot kan vi nog vara rätt duktiga på att ifrågasätta och beskylla oss själva, genom ”motivation killers”, för att inte göra tillräckligt som föräldrar. Jag vill uppmuntra till att det lilla vi kan och gör har betydelse och kan innebära så mycket mer än vad vi tror. Jesus visar på att han ser till det lilla vi har, använder det och gör något betydelsefullt utav det när tusentals människor mättas av pojkens fem bröd och två fiskar (Joh 6:7-13). Det lilla vi gör är ett steg som visar på en rörelse i en viss riktning. En riktning för att ge vidare tron.
ATT GE PRAKTISKA exempel på vad ett litet steg i att dela tron i familjen kan vara är komplext. Vi är olika, både föräldrar och barn, vilket gör det till en fråga med flera svar. Vi visar och lever vår tro på olika sätt, vilket vi behöver vara medvetna om och kan därför inte jämföra oss med varandra. Däremot kan vi hämta inspiration.
”Någon klok person sa en gång att ’Det största hindret för ett barns tro är inte tvivlet, det är tystnaden’.”
Någon klok person sa en gång att ”Det största hindret för ett barns tro är inte tvivlet, det är tystnaden”. Jag tror liksom citatet att samtalet har en viktig plats i att ge tron vidare. I det kan vi känna oss mer eller mindre bekväma. Däremot är det något vi alla kan utvecklas i. Det viktiga här är att skapa plats och ge utrymme för samtalet. Att som vuxen kunna välkomna de ord barn i förtroende delar. Samtalet kanske inte har en given plats i vår annars stressade vardag och när det väl dyker upp så kanske det är mitt i frukostkaoset eller en alldeles för sen kväll. Att välkomna samtal handlar ibland om att kunna prioritera lyssnandet och också att skapa lämpliga utrymmen. Det kan vara i bilen på väg till en aktivitet eller att påbörja läggningen lite tidigare.
Det barnet delar kan vara svårt att ta emot, som förälder kan vi behöva stå tillbaka med våra egna reaktioner för att visa barnet att vi kan välkomna och hantera det de har att säga. Det kan vara samma frågor och samtalsämne som kommer upp återkommande och då kan vi behöva tålamod att förklara samma sak om igen. Till hjälp har vi också varandra, gemenskapen och relationer med andra i församlingen eller runt omkring oss. I flera år har vi som familj varit med i en hemgrupp. Det har visat sig vara betydelsefullt för våra barn och en del i det tror jag har varit att de får ett sammanhang och gemenskap där de naturligt kan bygga relationer med andra barn och vuxna. Hemgruppen har också varit till hjälp för oss föräldrar att dela tron med barnen och har inneburit att församlingslivet och tron blivit än mer förankrat i vardagslivet.
IBLAND KAN SMÅ spår i hemmet få visa på Gud och hjälpa oss att samtala om tron. Det kan vara en bibel som ligger framme, en andaktsbok på toaletten eller små bibelord på speglar och tavlor eller musik som spelas. Det hjälper oss vuxna att påminna oss om vår tro samtidigt som det visar barnen vad vi som familj tycker är viktigt. Hemma hos mina föräldrar hänger en tavla som ska föreställa Jesus som den gode herden. När vi sitter runt deras matbord hamnar den i blickfånget och flera gånger har någon av barnen tagit upp och ställt frågor om tavlan. Det i sin tur har lett till samtal om vad det innebär att Jesus är vår herde.
TROTS ATT VI medvetet tar små steg i en riktning vi vill visa på, får vi inte glömma bort att våra barn är egna individer. Det gör att de kan välja en annan väg eller riktning än den föräldrarna försökt peka på under barnets uppväxt. Om det händer kan det medföra olika typer av känslor hos föräldrarna. Ingela Wahl som jobbar med King´s Kids i Sverige menar att många föräldrar kan känna sorg och i vissa fall skuldbelägga sig själva. Då får vi påminna oss om att även om vi skulle vilja kan vi inte helt påverka våra barn vad gäller val av tro. Wahl menar att det föräldrar kan göra när barnen väljer en annan väg och lämnar tron är att fortsätta be för dem, vilket vi kan hjälpa varandra med. Hon visar också på Jesu exempel och liknelsen med den förlorade sonen där Fadern står kvar och välkomnar. Likt Jesus får vi stå kvar och välkomna barnet eller barnen oavsett väg, samt fortsätta samtalet och relationen.
text: Malin Rosman, barnkonsulent SAU
foto: Carolina Olofsgård