Marita GoodFörsamlingar, Kampanj

En fristad i Ramkvilla

"När vi lämnade Ukraina visste vi inte var vi skulle hamna." Keteryna Yemits är en av drygt 29 000 ukrainare som flytt till Sverige. Här kan du läsa om hur hon hittade en fristad i Ramkvilla.

– Vi packade bilen med allt som fick plats och gav oss iväg. Vi åkte via Moldavien och upp genom Europa. Först tänkte vi stanna i Tyskland, men längs vägen hörde vi att Sverige var bra för barnen, så vi tänkte att ok, Sverige får det bli.

Tillsammans med sin man Maxim och barnen Kamila, 10 år, Marta, 6 år, och Pavlo, 3 år, flydde Kateryna från Poltava, i nordöstra Ukraina. Resan gick via Moldavien, Rumänien och upp genom Östeuropa. Det var en tuff resa på åtta dagar, de sov i bilen, någon natt på hotell och någon natt blev de inbjudna av folk de mötte längs vägen. Väl framme i Sverige tog de sig till Vetlanda där Maxim hade en gammal arbetskamrat. Genom honom fick de kontakt med Daniel Berner, integrationskonsulent på SAM, som kom att hjälpa dem med vidare kontakter.

Samtidigt i Ramkvilla fanns Elisabeth och Ove Larsson, jordbrukare med utflugna barn och ett stort tomt hus. Men också ett stort hjärta för människor.
– När Daniel frågade oss om vi kunde ta emot en familj från Ukraina, sa vi bara att vi har ju plats så de är välkomna, berättar Elisabeth.
– Daniel sa att det rörde sig om ett par veckor, fyller Ove i med ett skratt. (Familjen plus en hund bodde hos Larssons i sju månader.) Men det har varit så roligt, jag har aldrig blivit så välkomnad när jag kommit hem efter att ha varit ute några timmar. Särskilt Marta och jag har fått en speciell relation.

Som lantbrukare är de ganska bundna vid sitt hem och kan sällan resa bort särskilt långt eller länge. Istället har de vid flera tillfällen välkomnat människor från andra delar av världen till sitt hem. Genom åren har det blivit människor av många olika nationaliteter som suttit vid deras köksbord. En del har bara kommit förbi och hälsat på, andra har funnit ett tillfälligt hem på gården i Ramkvilla. Innan familjen Yemets  har de bland annat haft ett par killar från Afghanistan boende hos sig.

– Det bästa med att komma till Sverige var att få träffa Elisabeth och Ove. De betyder så mycket för oss. När jag tänker på svenskar tänker jag att alla är som Elisabeth och Ove – svenskar är snälla, goda, generös och positiva. De är fantastiska, berättar Kateryna. Givetvis vet jag att inte alla svenskar är som dem men de har gett oss trygghet och energi, och vi har fått livsglädjen tillbaka.
– Sen har vi fått en hel del hjälp i vår tur, fyller Elisabeth i. Folk som bor runt om och folk från kyrkan har kommit med kläder, potatis, kött och annat. Så det är inte bara vi.

Det svåraste med att fly till Sverige var att lämna allt. I Ukraina hade familjen Yemits ett bra liv, de hade precis byggt ett hus, strax utanför staden Poltava, de hade bra arbeten, barnen gick i skola, de hade pengar, vänner och familj.
– Här har vi ingenting, där hade vi allt. Här måste vi börja om från början och vi vet inte riktigt hur. När vi kom visste vi inget om vad som väntade, vi kunde inte språket, hur skulle vi hitta ett jobb, hur skulle det gå för barnen, var skulle vi bo? Men det var innan vi flyttade till Elisabeth och Ove, här har vi fått allt, här har vi känt oss trygga. I somras kändes det nästan som att vi var på en fantastisk semester.

Samtidigt som familjen nu känner sig trygg här i Sverige finns en stor del av hjärtat kvar i Ukraina. Där finns mormor och Katerynas bröder som de ständigt oroar sig för.
– Jag tjatar på min mamma att hon ska flytta hit, men det är svårt. Ingen är säker i Ukraina men de äldre säger att de hellre dör i Ukraina där de hör hemma än att fly till något okänt.

Sedan några veckor tillbaka har familjen flyttat till en liten lägenhet i Vetlanda. Pappa Maxim har fått jobb på Karlsholms bruk i Tierp. Tyvärr innebär det att familjen inte kan träffas så ofta. Pavlo har börjat i förskolan, Marta i föreskoleklass och äldsta dottern Kamila har börjat i fjärde klass.
– Vi trivs ganska bra i Vetlanda. Trots att det är en liten stad träffar jag ukrainare nästan varje dag, skrattar Kateryna. Många ukrainare har släktingar i Vetlanda så det var kanske lättare att flytta hit.

Text & foto: Marita Good


Daniel Berner besöker gärna er församling för att inspirera och utmana till nya sätt att arbeta kring integration. Kontakta Daniel på daniel.berner@alliansmissionen.se


I vår insamlingskampanj Steg sätter vi just nu fokus på detta arbete.

LÄS MER OM ARBETET HÄR