Året var 1986. Musikalen Chess hade premiär i London, Olof Palme sköts till döds på Sveavägen i Stockholm och Lisbeth Fritzell tog sina första steg på önationen Papua Nya Guinea.
– Så vackert, så många vänliga människor, så mycket som var spännande, minns hon.
Då resten av Sverige förfärades över Fermentaaffären och kärnkraftsolyckan i Tjernobyl, hade Lisbeth siktet inställt på något helt annat.
– Jag hade blivit väldigt intresserad av bibelöversättning. Det kändes som om det var en uppgift som passade mig. Bibeln är min styrka. Där kan jag lära känna Jesus hitta tröst och ledning. För mig finns det inget viktigare än att få människor att tro på Bibelns ord.
När Lisbeth flyttade till Papua Nya Guinea blev hon en del av teamet som översatte Bibeln till språket ramoaaina. Hon arbetade med projektet i 18 år innan översättningen var klar.
– Då jag började arbeta med översättningen till ramoaaina var det ett så stort jobb att jag fick bestämma mig för att slutföra det eller inte börja alls. Så jag behövde vara säker på att Gud lett mig dit. Många gånger har det varit svårt och jobbigt, och då får jag tänka tillbaka på hur Gud ledde mig. Och har han gett mig en uppgift så ger han också kraften.
Skapar nytt skriftspråk
Året var 1995. Scouterna hade en samling i Missionskyrkan i Askeby och elvaåriga Maria Gustafsson var där. Den här kvällen besökte ett missionärspar scoutgruppen. De skulle jobba med bibelöversättning på Papua Nya Guinea (och nej, Lisbeth var inte en av dem).
– Jag kommer ihåg att de berättade hur man hälsade på det språk som de fått lära sig. Och så fick vi gå en tipspromenad med olika kulturella frågor. Det är ungefär vad jag minns, men på något sätt fascinerade det mig, förklarar Maria.
I januari 2019 var det hennes tur att för första gången sätta sina fötter på ny mark, hos ett folk som saknar både bibel och skriftspråk: mulgifolket i Tchad. Marias uppgift i projektet är att vara med och skapa ett skriftspråk.
– Jag samlar in ord och berättelser, översätter och analyserar fonetiskt och grammatiskt. I det svenska språket har vi ju bestämt hur olika ord ska stavas, men egentligen uttalar vi inte orden precis som de står. När man jobbar med ett språk som ännu inte är nerskrivet utgår man från den uttalade versionen, och så ska man lista ut vad de underliggande ljuden är. Kort sagt kan man säga att det handlar om att ”läsa baklänges”.
Parallellt med det lingvistiska arbetet, tas en muntlig översättning av Markusevangeliet fram. Detta är ett pilotprojekt där man testar ett nytt arbetssätt. Det vanliga är annars att själva översättningen inleds först när skriftspråket är klart.
Guds ord på modersmålet
I byarna där mulgifolket bor pratar nästan alla pastorer språket kimre, Nya testamentet läses på nancere och Gamla testamentet på gambay, alltså tre olika språk och inget är deras eget.
– Jag vill se att de som är kristna inom mulgifolket får Guds ord tillgängligt på sitt språk, säger Maria.
Lisbeth, som just nu arbetar med en översättning till fanamaketfolkets språk, ser också hur viktigt det är att få ta del av Guds ord på sitt modersmål.
– En gång när jag besökte en av fanamaketfolkets byar mötte jag en ung man som sa att när Lorie (en av översättarna) predikar så kommer det mer folk till kyrkan, därför att han predikar på fanamaket. ”Då sover inte folk i kyrkan, de lyssnar!” sa han och fortsatte: ”Vi yngre är trötta på att gå till kyrkan när vi inte kan förstå vad de säger. Nu blir det nog väckelse snart.” Många kan läsa Bibeln på något annat språk, men budskapet har svårt att nå in i människors vardag om det inte presenteras på modersmålet, menar Lisbeth.
Mer än översättning
Den största utmaningen tycker Lisbeth är att få folk att faktiskt läsa den översatta Bibeln.
– En del tror inte att deras språk är lika ”heligt” som till exempel engelska. Andra är så vana vid att inte kunna läsa Bibeln själva, så de nöjer sig med att lyssna på ett par verser varje söndag.
Ett annat problem är att färre och färre vill jobba med översättning. Och visst kan det upplevas väldigt svårt, att som Lisbeth flytta till ett nytt land och påbörja ett arbete med tanken att fortsätta ända tills det slutförs, kanske 20 år senare.
– Det finns olika uppgifter att hjälpa till med, även om man inte kan stanna i 10-20 år, menar Lisbeth. Vi får inte glömma att det krävs mer än en översättning. Vi behöver också folk som visar hur Bibeln kan användas, till exempel genom att ha kurser för söndagsskollärare och predikanter, och som spelar in ljudböcker och dubbar filmer.
Vi behöver samarbeta
Närmare 1 800 folkgrupper i världen saknar en bibelöversättning på sitt språk*, och för att det ska vara möjligt att möta dessa behov menar både Lisbeth och Maria att vi måste arbeta tillsammans i lokala församlingar, missionsorganisationer, sändande församlingar och så vidare. En del kan be, andra kan delta konkret i arbetet eller vara med och ge ekonomiskt stöd. Vi måste också tänka i nya banor och hitta nya sätt att arbeta.
– Bibeln är fundamentalt viktig, och det gör det fundamentalt viktigt att alla folk får tillgång till den, menar Maria. Man får tänka att om alla bidrar på sitt sätt, så kommer vi att nå dit så småningom.
TEXT: Carolina Olofsgård, kommunikatör
FOTO: Fotomontage, Karin Flygare (Maria) och Royn Davies (Lisbeth)
* Källa: Folk&Språk