Tillsammans med en grupp svenskar från fem andra samfund besökte vi ett nätverk av församlingar och gemenskaper som utgått från den anglikanska församlingen St Thomas Crookes i Sheffield. Denna församling hade i slutet av 1990-talet genomgått en drastisk förändring. Istället för att samla alla medlemmar i samma gudstjänst varje söndag, hade man delat in församlingen i missionella gemenskaper som samlades på olika platser och nådde olika typer av människor, i olika delar av staden. Nu, tjugo år senare, var det fyra församlingar och en mängd missionella gemenskaper på olika platser och i olika sammanhang.
Alla är missionsarbetare
Det var mycket inspirerande och utmanande att möta detta växande nätverk av församlingar. Hela sammanhanget var präglat av John Wimber och Vineyardrörelsen, men det som stack ut var den starka betoningen på att nå nya människor och att leva missionellt. Här handlade det verkligen inte om att samla alla kristna på ett ställe, utan om att sända ut alla som missionsarbetare och hela tiden starta nya missionella gemenskaper, som når nya människor. En del av de nya gemenskaperna blev egna församlingar, andra blev gemenskaper inom en befintlig församling. Ett team missionerade bland Sheffields 60 000 studenter, ett annat bland tonåringar. Några hade gudstjänst varje vecka med hemlösa och utslagna, andra missionerade bland pensionärer som inte var intresserade av kyrkan. Överallt kom människor till tro och nya gemenskaper växte fram. Det här var nog första gången i mitt liv som jag verkligen såg en multiplicerande rörelse i praktiken. Det var omvälvande och utmanande.
Basen är relationerna
Men hur håller man egentligen ihop en församling där alla inte samlas i samma gudstjänst varje vecka? Vi tänker ju ofta att det är söndagsgudstjänsten som är församlingens centrum och förväntar
oss att alla ska vara där. Måste det inte vara så? I det här sammanhanget var det inte gudstjänsterna, utan relationerna som höll ihop församlingen. Alla ledare var ansvariga inför någon och man hade ett system av stödgrupper där alla ledare fick coachning och stöd av en mer erfaren ledare. På så sätt hade man över tid lyckats med att hålla ihop och dra åt samma håll. De som fick en vision om att starta något nytt för att nå nya människor fick uppbackning och stöd och stor frihet att själva forma arbetet. Samtidigt var de ansvariga tillbaka inför församlingen som sände ut dem, och inför dess ledare. Ingen fick köra sitt eget race. De hade ett uttryck som upprepades hela tiden: Low control – High accountability. Låg kontroll och hög ansvarighet! Jag tycker att det uttrycker en bra balans, och det såg ut att fungera.
Mötet med församlingarna i Sheffield blev en påminnelse om att församlingslivet inte är i kyrkan i första hand, utan där vi lever i vardagen och var vi än samlas. Alla behöver inte samlas på samma ställe varje vecka, men vi hänger ändå ihop genom relationer och delaktighet. På så sätt kan vi nå nya människor i nya sammanhang.